Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tony som Abris

Annons

Varje gång jag ser Tony Rickardsson tänker jag på Christer Abrahamsson. En speedwayförare och en hockeyspelare - kan de ha något gemensamt?

Jojomän!

Som idrottsmän - den totala hängivenheten. Den obrottsliga viljan att lyckas. Inget får stå i vägen för en succé.

Som människor är de samma andas barn. Och då menar jag deras verbala talang...

De verkar nämligen kunna säga vad som helst - om vad som helst. I vilka sammanhang som helst.

Jag vet att mycket är saltat. Fast jag skulle väl kunna tänka mig att Tony säger det som Robert Gustafsson sa i Idrottsgalan i TV i veckan - "det känns att få en kamaxel i pastejköket".

När Tony stod på scenen i Globen och tackade för sina priser blev det rätt - och ändå lite tokigt.

Jag tror nämligen aldrig att en pappa säger till sin son att den tävlingen vinner du aldrig. Det är emot pappors sätt att vara.

Och en mamma kan knappast mena "kör försiktigt" när ens son kör speedway.

Fast det var ju roliga historier. Där samlade Tony ännu fler pluspoäng.

Speedway är inne. Det går i cykler annars. Själv såg jag dåtidens stjärnor. Ove Fundin och Göte Nordin på Gubbängen i Stockholm. 5 000 åskådare. Göte var en väluppfostrad och välåkande kille, som alltid fick stå i skuggan av den alltid vinnande Fundin. Göte bor sen många år i Falun och är pensionär.

Och Rickardssons föregångare - friskusen Hasse "Manolito" Holmqvist. Han var stjärnan i Avestas speedwaylag en gång i tiden. Honom såg jag många gånger vinna heat i förra framgångsepoken för gänget från Rumpmasstan.

Det tog ett antal år, men gänget kom tillbaka. Nu med Rickardsson som kapten på skutan.

När han nu pratar till folket på sin släpiga dialekt, blir det ibland lite komiskt. Fast på ett varmt, vänligt sätt.

Det är så med Christer Abris också.

En gång - det var när han tränade Leksand - sa han i radio att "då gick ketchupflaskan i topp" när han förklarade hur leksingarna vänt ett 2-0-underläge till seger med 3-2 under de sista tio minuterna.

Han tänkte rätt. Men fel ord ramlade ur hans mun. Han menade förstås att då gick proppen ur flaskan. Det här med flaggan i topp är något helt annat...

Ingen har sagt fler floskler än Abris, om man får tro humorböcker i ämnet. Men jag tror inte så många är sanna. De flesta är säkert påhittade.

En gång förklarade han för en journalist varför han blev förbannad på en domare.

- Då sa jag åt domaren på ren svenska: go home.

Det sa han - naturligtvis - inte. Sånt har någon elak sportkrönikör i en kvällstidning hittat på och sen publicerat i bokform.

Den Abris jag känner är en ytterst seriös idrottsman. Framförallt under den epok då han verkade som tränare.

Jag rankar Abris som en av de tre ishockeytränare i landet som lyckats bäst under de senaste 25 åren. Och jag tycker inte att han fått credit för det.

Varför har han lyckats?

Jo, för sitt engagemang och sin spontanitet. Sitt sätt att vara som ledare: öppen som en bok, medryckande, rolig.

Ofta är det just sådana personer som blir de bästa ledarna.

Tony Rickardsson lär bli ledare han också, när han parkerar hojen i garaget för gott i höst. En utmärkt ledare, troligen. Det gick ju bra för Abris...

PELLE MALMBERG

Mer läsning

Annons