Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomtens tid är nu

Annons

Annars kunde vad som helst hända. Djuren kunde dö eller huset brinna ner! Så det var bäst att hålla sig på god fot med tomten.

I vårt land har vi en lång tradition med tomte, tomtegubbe eller tomtekarl. Vi avser då det övernaturliga väsen, som i forna tider ansågs befrämja gårdens avel och ägarnas väl och ve.

Den här folktron var så utbredd att kyrkan, och till och med den heliga Birgitta, på 1300-talet varnade för vidskepelsen. Tomtarna hade nämligen sin hemvist i hednatron och sitt ursprung i den isländska sagan. Där förtäljdes att varelserna utvecklades ur maskar, som växte i jättarnas stamfader Ymers kropp.

Mot den bakgrunden blev tomten till en människoliknande dvärg som skydde dagsljus. Efter hand blev han husande och hjälpte folket med gårdens sysslor. En liten gubbe med grå kolt och röd luva, som ständigt vakade över gårdens lycka och välstånd.

Jultomte blev tomten troligen först efter att han korsats med Sankt Nikolaus och julbocken. En trevägskorsning som resulterade i den vänligt sinnade mannen, som började komma med julklappar en gång om året.

Gårdstomten fick låna ut sitt namn och utseende, medan den kontinentale Sankt Nikolaus fick bidra med julklappsutdelningen. Den nordiska seden, att klä ut sig i lösskägg och huva, fanns dock långt före jultomten, men då i julbockens gestalt.

Här i vårt land började jultomten successivt växa fram från 1864, då han första gången nämndes i tryck. Författaren Viktor Rydberg gav 1875 ut sin "Lille Vigg" illustrerad med teckningar av den då 18-åriga konstnärinnan Jenny Nyström.

Det var också hon som gjorde jultomten bildligt känd, även om läraren Fredrik Wohlfart vid Musei Ritskola var först med att ställa ut en tavla av tomten 1871. Kanske inspirerades Jenny Nyström av honom, då de tillbringade ett helt år på skolan samtidigt.

Jenny Nyströms svenska jultomte blev en dvärgvuxen, godmodig, grå och gubbig figur, med röd luva och långt skägg. En innerligt älskad och högst levande figur, som än i dag är lika efterlängtad varje år.

För visst tror vi på tomten både stora och små. Jag gör det i alla fall, fast jag vet bättre och avslöjade honom för ett drygt halvsekel sedan.

Det skedde hemma i Malung, där jag var det första barn som fötts i släkten på många år. Så självklart skulle tomten komma in från skogen och överraska mig på julafton.

Alla höll andan när den påpälsade gamle mannen dök upp med sin stora julklappssäck. Jag spelade med, fick massor mer paket och sa artigt "tack tomten" varje gång han kom till mig.

Ända tills han räckte fram sista paketet. Då sa jag plötsligt "tack-tack morbor Lasse" och gav honom en kram.

Luften gick ur de församlade och tomten höll på att tappa masken. Jag var ju bara ett år, och hade lurat dem alla.

PIA PERSSON

Mer läsning

Annons