Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tipptur och bärplock

Annons

På Ingarvstippen är det stundom kö till containrarna. På Hökvikens koloniträdgård däremot råder lugn och det är få odlare i landen.

Solbada lite, en naturskön promenad och kanske någon bok i hängmattan. När tidningen frågar runt bland sommarlediga Falubor vad de helst vill göra på semestern blir svaret "ta det lugnt" - men vi hittar dem på tippen. I en strid ström guppar bil efter bil in med släpkärra och allsköns bråte.

- Åk hit sex en morgon, när tippen öppnar, då får du se att det är kö borta vid grindarna, säger Håkan Leionstrå, som är på Falu avfallsanläggning för att slänga gamla grejer som rensats ut.

Mikael Johansson har tagit med sig svärfar Ulf Ottosson till tippen med ett skräplass, bland annat gamla vitvaror.

- Vi har bytt ut lite grejer hemma. Det blir hur mycket skräp som helst, när man bygger om lite måste man rensa undan en del, säger han.

Mats och Myra Hedlund håller på att flytta från Lustigknopp till Bojsenburg. En del saker på släpvagnen ska därför vidare till den nya lägenheten och till sommarhuset, men de behöver också slänga en hel del.

- Ett gammalt skoställ som inte fungerar längre, gamla kläder och förpackningar, säger Mats.

- Och gamla böcker, fyller Myra i.

Varför sparar vi på så mycket "skräp" egentligen?

- Man tänker att man behöver det, ibland är det ju så men oftast inte, säger Mats och skakar på huvudet.

Kontrasten mellan den febrila aktiviteten på Ingarvstippen och det idylliska lugnet vid Hökvikens koloniträdgård kunde inte vara större.

Vid hallonbuskarna hittar vi Lennart Eriksson i färd med att skörda stora söta bär. Till vardags är han grävmaskinist vid vägbygget Falun-Borlänge. Kolonilotten har varit hans i 22 år.

- Det började med att jag bodde i lägenhet och ville ha några buskar och lite egna grönsaker.

I dag har han bara hallon och vinbär på sin lott, grönsakerna fick han sluta med på grund av sjukdom eftersom han inte längre kunde ligga på knä i landen och rensa.

- Det är kul att hålla på, så det är svårt att släppa det.

- Det är lite rekreation att sitta här och plocka och äta lite, säger han.

På sommarlovslediga Ylva Dahls odlingslott växer det frodigt. Squashen är rekordstor, salladen ståtlig och ringblommorna kraftfullt gulröda.

- Men det är inte för odlandet i sig jag håller på, säger hon.

Första gången hon besökte koloniträdgården var tillsammans med en väninna som hade en lott. Ylva föll för platsen, tyckte det var mysigt och att umgänget odlare emellan kändes kravlöst. En egen lott fick hon efter några månaders väntetid och det är nu hennes andra sommar i Hökviken.

- Jag hade tur, den var välodlad så det var lätt att starta.

För Ylva är koloniträdgården en oas, utan tvingande måsten.

- Jag har den för att skörda lite grann och filosofera lite grann, säger hon.

ANN-SOFIE MASTH

Mer läsning

Annons