Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tillbaka vid samma piano 40 år senare

Annons

Kvarnsvedens Folkets hus var fullkomligt fullproppat med folk i går kväll när filmen "Jag ser inte musiken längre" hade premiär.

Filmskaparen Torbjörn Lind-qvist myste och rev biljetter innan föreställningen.

- Jag och Lars har känt varandra i 40 år, berättar han.

När filmen drog igång passade Lars Roos på att vila ut en stund efter den långa flygresan från USA. Tidningen fick en pratstund i en av skinnsofforna i foajén.

Hur känns det att vara hemma igen?

- Det känns bra, jag brukar vara i Borlänge ett par gånger om året, eftersom mamma finns kvar här, säger han på klingande dalmål.

Hela tiden kom det fram personer som ville få skivan signerad eller bara morsa på den gamle Kvarnsvedssonen.

- Det är många bekanta, vissa kommer jag ihåg, andra inte. Det är ju så länge sedan, en del har jag inte sett sedan 60-talet.

I tidningens recension av filmen, tyckte kulturskribent Jens Runnberg att filmen inte gav svar på flera viktiga frågor.

Under fredagskvällens premiärvisning lät vi därför musikern själva svara på dessa. Första frågan var inte lätt och han grunnade länge.

Varför är du en så stor pianist?

- Jag vet inte om jag är så stor, men det har ju aldrig funnits något annat för mig. Jag har spelat sedan jag var fyra år och spelat med farsan. Jag har alltid tyckt att det varit kul att öva, och det kanske är svaret.

Vilken inspelning håller du högst?

- Det är en skiva som heter Echo de Vienne som gavs ut på skivbolaget Bluebell. Det var en idé som jag fick för cirka 20 år sedan, att ge ut originalwienervalser för piano. Det tycker jag själv är något av de bättre jag gjort.

Vilken konsert då?

- Det måste vara den allra första konserten med Birgit Nilsson 1976 i Tyskland. Det var på en stor läkarkonferens. Det blev en tremånaders turné, men totalt spelade vi till och från ihop i 13 år.

Hur ser du på pianokonsten?

- En lärarinna till mig hon sa alltid att pianospel var ett hantverk. Och det har stannat hos mig. Att se det som ett hantverk som hela tiden kan bli bättre.

Plötsligt var första delen av filmen slut och Lars Roos gick upp på scen för att ta emot applåder.

- Välkomna till Lindqvists kafé, skojade han och satte sig vid pianot på scenen. Samma piano som han spelade på för första gången för 40 år sedan.

Publiken fick njuta av några stycken, bland annat hans egen version av "Hälsa dem där hemma", innan det var dags att visa sista delen av filmen.

MARIA SVENSSON

Mer läsning

Annons