Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till minne: Ingemar Eriksson

Annons

Ingemar Eriksson i Svärdsjöbyn Gårdvik, har avlidit efter en tids ohälsa. Med honom har vi och bygden blivit en profil och en personlighet fattigare.

Idrottsintresset följde honom sedan barnsben. Fotboll var huvudintresset och under en lång period var "Smicken" (hans gårdsnamn var Ansmicks) ett pålitligt ankare i Svärdsjö IF:s A-lag.

Senare tog jakt- och fiskeintresset över. Han engagerade sig livfullt i den så kallade vården i de båda avseendena, stödfodring av viltet var för honom ett måste då vintrarna var hårda. Likaså ordnade han med risvålar för att skapa lekplatser för fisken och därmed säkra beståndet.

Till yrket var Ingemar elmontör och hade då och då anledning att hälsa på i stugorna med sina verktyg. Som gammal i gårdarna hittade han felen och kunde avhjälpa dem snabbt.

Som inflyttad till byn var han till ovärderlig hjälp. Honom kunde man fråga till råds om allt, och oftast hjälpte han själv handgripligen till att lösa frågorna. Minnena från nybyggartiden dyker osökt upp. Särskilt minns jag när vi sköna sommaraftnar tillsammans med våra familjer vandrade ner mot sjön.

Vi hakade av båthusdörren som förvandlades till bord och på de solstekta breda brädorna packade vi upp innehållet i matsäcks- korgarna. Våra barn, som nu har egna barn, lekte med barkbåtar i strandskoningen och potatisen puttrade på spritköket. Till gitarrens toner sjöng vi Taube och Mats Paulsson. Solen sänkte sig över trädtopparna och den äkta och varma gemenskapen kunde vara natten lång.

Jag tar av mig vinterluvan och tänder ett ljus för vännen Ingemar. Genom den klara ljusågan låter jag minnesbilderna rullar på. Efter många år blir de många.

Lars-Erik Larzon

Mer läsning

Annons