Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till minne av Karin Johansen

Annons

Mitt i all bedrövelse kommer jag på mig med att sitta och le. Ja till och med att småskratta.

Jag sitter och tänker på min och hela min familjs vän Karin, eller Klarin som vi hellre kallade henne.

En sprudlande liten dam med glittrande glada ögon och ett stort hjärta. Pigg på det mesta och med en res- och upptäckarlust som få är förunnad.

Hon kom in i våra liv ungefär tio år före min födelse, året var 1955, tack vare att hennes generöse norske man Kolbjörn snällt bjöd hem en ensam landsman, min far, till familjen Johansens julmiddag. Vänner för livet resulterade det i.

När vår Klarin blev änka återgäldade vi hennes aldrig sinande vänlighet och hon följde med oss på en massa tokiga och roliga resor. Vilket ressällskap! Vi har skrattat oss igenom världen. T ex när vi i början av 70-talet knölade in oss i en Volvo kombi, 4 vuxna och 2 barn och massor av packning, och drog iväg genom Norrland och in i Norge.

Vi sov i tält och myskoxarna strök runt tältduken på natten och Klarin hade regnhatten ut och in när vi i spöregnet gick upp till de trolska Grönligrottorna. Hur många gånger har vi inte skrattat åt det?

Eller när vi några år senare åkte till Yorkshire, England, och bilens fläktrem gick av. Vad skulle vi göra? Klarin kom på en genialisk idé. Fram med ett par nylonstrumpbyxor och klippte och knöt. Klart. Tuta och kör.

På samma resa fastnade vår vän med sin, på den tiden något väl tilltagna bakdel i ett stengärdsgårdshål som vi skulle igenom. Vi, och allra helst Klarin, skrattade så vi skrek långt efter den episoden. Oj, oj, oj!

Det var så härligt med Klarin. Hon bjöd alltid på sig själv och ställde mer än gärna upp på tokigheter bara hon hade tid, för hon hade ju inte bara oss att tänka på. Hon har själv tre barn och med dem älskade barnbarn som sedermera även utökades till barnbarnsbarn.

När vi i slutet av 70-talet åkte till Grekland följde så klart hon med och vem var det som fnittrade mest när vi hoppade i de Medelhavsvarma, höga vågorna? Jo Klarin.

Vem dansade Zorba längst in på natten med ett utav världshistoriens största leende på sina läppar?

Vem vågade, efter mycket skratt och envishet komma upp på en smal åsnehingsts rygg och tjoande av ren glädje och balansproblem, smacka på djuret i något som liknade snabb gång.

Jo, Klarin. Den gången lyste stoltheten och koncentrationen i hennes ögon. För att inte tala om skrattet som bubblade fram för varje steg den lilla åsnan tog. Hon klarade det verkligen! Och bildbeviset ses här

Vi är så glada att vi fått uppleva henne. Fått ha en så fin kompis.

Gick man på stan stötte man ofta på henne med rullatorn, vitt hår och varma kramar.

Hela familjen Edvardsen

Bjursås-Falun-Helsingborg genom Ulrika.

Mer läsning

Annons