Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till minne

Annons

Mänskligt att döma fick Björn gå bort alltför tidigt, då han så sent som den 15 juni fyllde endast 63 år.

Ingen ålder egentligen, men så småningom kanske svaren kommer, som vi alla undrar över.

Är det någon rättvisa här på jorden? Varför ska vissa drabbas så hårt? Vad tjänar allt detta lidande till, som människorna måste bli utsatta för?

Att den som utkämpat en närmast heroisk kamp mot den ena allvarliga sjukdomen efter den andra ändå får så dålig utdelning känns mycket tungt att bearbeta. Det var inte lätt att stå bredvid och inte kunna göra mer än att finnas till hands.

Björn själv gav aldrig upp utan strävade oförtrutet på. Otroligt nog kom han igen efter vartenda bakslag. Hans arbetskamrater brukade säga: "Björn reser sig alltid på nio!" I olika omgångar var han ett mirakel och levde vidare mot alla odds!

Flera svåra sjukdomar kan knäcka den starkaste, men Björn härdade envist ut och skulle igenom.

Han var ju idrottsman i botten och van att plåga sig för att vinna segrar. Han såg tillvaron som en tävlingsarena, där det gällde att kämpa väl i varje gren för att nå det efterlängtade målet.

Aldrig klagade han heller över sitt öde, men någon gång kunde han undslippa sig en kommentar i stil med: "Den som redan är sjuk råkar oftast ut för ännu mer!" Då var det mer ett konstaterande än ett beklagande.

För mig betydde de tio åren med Björn oerhört mycket. Han kom in i mitt liv, när jag som bäst behövde någon vid min sida.

Björn var tryggheten och pålitligheten själv. Vi samarbetade och ställde upp för varandra så mycket vi bara kunde, då ingen av oss fick ha hälsan. Samtidigt förstod vi varandra och vad det ville säga att inte alltid orka!

Nu blir saknaden stor efter Björns varma personlighet, även om vi alla unnar honom den välförtjänta vilan. Jag hoppas han hittar fram till sitt kära Sollerön däruppe i himlen!

Lena Gäfvert

(Björns livskamrat)

Mer läsning

Annons