Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till häst i St. Olavs spår

Annons

Klockan är elva på förmiddagen och solen har just börjat stråla ihärdigt varmt. Själv har jag nyss stigit upp i sadeln på islandshästen Thorhildur, som ska ge mig min första inblick i pilgrimslivet.

Vi befinner oss på vägen mellan Baggbron och Viksberg - en väg som Vägverket konstaterat vara en av de äldsta i trakten.

- Farleden är omtalad redan på medeltiden, i och med det så kallade Florence-brevet, förklarar Ann-Kristin Tréard som har varit projektledare för leden genom Smedjebackens kommun.

När den första kartan på 1600-talet tecknades över området fanns vägen med. Redan där omnämns den som en urgammal väg.

- Det lär även finnas dokumentation i Vatikanens arkiv som styrker att det ska ha funnits ett pilgrimskapell i Baggå/Baggbron redan på 1200-talet.

Ann-Kristin Tréard är ändå noga med att påpeka att det inte finns någonting som visar på att vi rör oss i just Olavs fotspår när vi skrittar fram på den vackert belägna leden.

- Det finns delade meningar om huruvida han gick genom Sundsvall och Östersund, Värmland eller Dalarna.

- Vad som lyfts fram med Pilgrimsleden är inte St. Olavs väg tillbaka till Norge, utan en av de vägar som pilgrimerna färdats från Mälardalen till Nidaros.

Landskapet är bedårande vackert. Vägen kantas av sjöar, ängsmarker och skogspartier. Det är tyst och lugnt. Det enda som hörs är historiens vingslag. Platserna som vi rider förbi är numera skyddade av naturvårdsverket, och ingår i ett naturreservat. Vägen leder sedan genom skogen, över länsgränsen till Dalarna och fram i Billsjön.

- Här finns lämningarna av Billsjö bruk som är det sydligaste på Dalasidan längs vår färd förklarar Ann-Kristin.

Skutan styrs sedan vidare mot Wik, eller som det numera heter - Viksberg.

I dag ser det inte mycket ut för världen. Den som susar förbi på riksvägen lägger knappt märke till den lilla skylten.

- Där en gång järnväg, bodar och lastbryggor funnits finns endast Fagersta kommuns vattentäkt, säger Ann-Kristin.

- Det är inte mycket som minner oss om Wik/Viksbers fornstora dagar. Man passerar dock en gammal gård som antyder att platsen har en tidigare historia. Wik är annars känt sedan 1300-talet, och var länge den största och viktigaste orten i Västerbergslagen.

Innan Strömsholms kanal byggdes för dryga 200 år sedan var det här som det urgamla stråket från Mälardalen mötte Barkensjöarna.

- På 1500-talet tullades eller skattades allt järn från trakten i Wik. Eftersom det låg strategiskt placerat, där det som skeppats med segeljakter lastades om till hästforor, blev byn ett viktigt centrum för handel och transport.

Det som lastats av fraktades sedan på rullstensåsarna, där pilgrimsleden i dag går, till Mälardalen.

Orterna Söderbärke och Norrbärke, hade inte några stadsprivilegier, och där var det således inte tillåtet att bedriva handel, om inte undantag gjordes.

- Det stora undantaget var just Wik i Söderbärke socken, som kronan godkänt som handelsplats.

Det faktumet medförde att genomströmningen var god, såväl vad gäller handelsresande som pilgrimer.

Att byn var viktig märktes också när regionens första postkontor och en Kronansjärnvågar placerades där. När vi ökar takten till galopp känns medeltid och järnframställning ändå ganska avlägset.

Höbalarna vid sidan av vägarna, röda stugor med vita knutar och upprymda barnskrik gör också sitt till för att verkligheten ska bli påtaglig.

Jag inser att en ritt på pilgrimsleden kan fylla många funktioner. Dels är det kulturhistoriskt intressant, och dels är det en naturupplevelse utöver det vanliga.

STINA ANDERSSON

Mer läsning

Annons