Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tidningens medarbetare får Dan Andersson priset

/

Annons

Jag har alltid satt en ära i att stå fri från allting. Fri från litterära kotterier, fri från kulturvärldars gunst och huvudstadens insmickrande små öar av instängd, kulturell konformism. Jag är inte intresserad av sånt. Litteratur är tröst och igenkänning. Allt skapande, det är min fasta övertygelse, är sprunget ur en defekt, en saknad, en brist. Vid katastrofer blir pennan viktig för många människor. Man skriver för att göra världen runt omkring en aning mer begriplig. Jag måste skriva varje dag. Omvärlden måste förklaras dagligen.

Jag upptäckte Dan Andersson på gymnasiet. Jag minns hur jag vacklade in iskolbiblioteket dagen före studenten med en stor väska. Jag såg till att ingen var i närheten innan jag skyfflade ner böcker i den där väskan ochgick ut. Det var nästan bara böcker av Dan Andersson. Och Tomas Tranströmer.En del Ekelöf. Lite Södergran och Boye. En blandad väska att ha med sig genom livet.

Man hittar sina själsfränder när man växer upp. Man upptäcker att man inte är ensam. Dan Andersson har varit en sådan själsfrände genom mitt liv. En reskamrat. En vän på perrongen i varje stad. En broder att lågt samtala med innan sömnen. En kollega med liknande bakgrund, inte heller han erkänd, uppskattad eller ens accepterad i de finare, snobbigare och avträdesstinkande kulturkretsarna.

Det unika med Dan Andersson är att han är en av oss. Och ändå inte. Han ärockså en känsligare, mer begåvad och värdigare medborgare. Han går före men inte i ett annat led. Han tar täten med sina ord, sina dikter och texter och vi andra, som sluter upp strax bakom är stolta att vara en del av detta led, av denna samlande kraft av tröst, igenkänning och tolerans.

Hans allt för tidiga och tragiska död fick också den kulturella makten att upptäcka honom.De vägrade hårdnackat att tillskriva honom något värde medan han levde. Först som död fick han leva. Det är tragiskt. Det säger också en del om det väldiga glapp som finns mellan kulturell elit och kulturell folklighet, både i dag och 1920.

Dan Andersson var en litterär partisan av allra finaste märke, en finnmarksbror med sitt kall större än allting annat. Folkets kärlek är oerhörd. Folket har alltid varit så oerhört mycket bättre på att belönaförfattare som vänder ut och in på sitt hjärtas skrymslen. Varför? För attde känt igen sig själva i detta rotande, i detta sökande efter hållbara svar.

Han är vad som lite slarvigt brukar betecknas som ”folklig.” I det ordet vackraste betydelse. Han blev det genom att aldrig göra avkall på sitt kall, sin innerlighet, aldrig bli vulgär eller desperat efter allas kärlek. Han blev det genom att vara sig själv. Och vi är alla lika. Vi känner igen oss, och får därmed tröst, genom andra.

Sverige bör vara rädd om sina kulturella partisaner, som vägrar rätta in sig i varje uppifrån påkallat led, som istället startar sina egna, som skriver för att hjärtat brister annars, som skriver för att överleva och som lyckas sätta ord på allt det som människor ute i vårt glest befolkade land också går och bör på.

För detta är det oerhörda i all litteratur. Någon annan, en fullständig främling, lyckas med magin att sätta ord på just dina känlsor, tankar och funderingar. Det är i själva verket rena kvantfyisken. När litteratur är som bäst är den rena magin.Renare, skönare och mer innerlig magi än den Dan Andersson författade stårknappast att uppbringa i vårt land.

Med det skrivet tror jag ni förstår hur stolt jag är över att ha fått mottaga Dan Andersson priset för 2007.

Marcus Birro,

poet och författare. Stolt mottagare av Dan Andersson priset 2007.

Mer läsning

Annons