Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tankar inifrån ett kyrkorum (del 1)

Annons

I våra dagstidningar berättas det ytterst lite om det som sker i våra kyrkorum. Jämför med det som berättas om händelser i och utanför samhället, inte minst om det som tilldrar sig inom sporten och nöjeslivet.

Den som sällan eller aldrig går i kyrkan föreställer sig nog att det som försiggår i kyrkorum och därtill hörande utrymmen, är någonting otidsenligt och därmed föga lockande. Kanske man minns sin barndoms kyrkobesök med någon vuxen person, oftast en eller båda föräldrarna, som förmodligen var av helt annat slag än vad som numera är fallet.

Också kyrkornas verksamhet har förändrats med tiden och bland annat har den tidigare så vanliga stelheten och tystnaden helt försvunnit. Kyrkorummen är inte längre de ställen där man måste vara lågmäld och fåordig och till vilka man måste gå högtidsklädd och välansad.

Kyrkorummen, det vill säga gudstjänstlokalerna, har blivit något av en fri mötesplats dit man kan komma praktiskt taget i nästan vilken klädsel som helst utan att någon tycker att det är opassande.

Kyrkorummen, eller kyrksalarna som man gärna vill kalla dem, har numera en helt annan atmosfär av ledighet och frihet jämfört med vad som var karaktäristiskt för bara några årtionden sedan.

Alla medverkande, hos oss med komminister William i spetsen, diakonen, organisten, sångkören och kyrkvärdarna, bildar en väl fungerande enhet. Man behöver inte vara troende för att uppskatta en predikan som avslutas med bön och hyllning till döpta barn och hedrande av bort gångna.

Fotnot: Del två av denna insändare kommer att publiceras i morgon.

ARTHUR FALCK, GRÄNGESBERG

Mer läsning

Annons