Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tankar från en omplacerad

Annons

Säng efter säng bäddas ur. Dörr efter dörr stängs. Björkhagen blir mer och mer ett tomt hus. Det mesta av arbetsglädjen är borta. Oro, förvirring, sorg, förtvivlan känslorna är många.

Det jag känner mest är vanmakt. Människor som inte är helt insatta i vad vi gör och betyder, har beslutat, av mest ekonomiska skäl, att vi måste bort. Visst ekonomi kan jag förstå (med den lön vi har får vi ofta trolla med knäna).

Detta har skett i samråd med folk i vår närhet. Vilka får vi inte veta.

Det mesta sker över våra huvuden eller bakom vår rygg. Detkänns som om vi är de sista som får veta. Vi som berörs.

Ingen ska sägas upp. Snart har vi alla fått reda på vår nya placering i kommunen. Endast starka skäl kan åberopas för att inte tacka ja. Det får mig att känna att kommunen är som en gammaldags patron.

Vi, arbetarna, ska stå med mössan i hand. Det allra värsta är att vi inte ens får önska själva när vi vill flytta till det nya arbetet. Det ska ske i samråd mellan enhetscheferna. Över våra huvuden igen.

Jag är på intet sätt rädd för det nya arbetet. Det är sättet allt sker på jag reagerar mot. Jag känner mig inte som en människa man kan prata och samråda med. Vanmakt att inget vi gör kan hjälpa oss och framför allt de boende.

Kommunen tänker på sin ekonomi. Vi omplacerade tänker på vår. Jag har turen att mestadels kunna åka buss men många av mina kolleger måste ta bilen till den nya placeringen. Till vilken kostnad för dem?

Som ni ser rör sig många frågor i våra huvuden och som redan skrivet är det inte många vi får svar på.

Anna, avdelning D,

Björkhagen

Mer läsning

Annons