Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tacka tyskarna för schlagern

Annons

Melodifestivalen är tv-historiens verkliga långkörare. Ända sedan 1956 har programmet gett oss anledning att fundera över hur det kan komma sig att fel låt alltid vinner.

Men Melodifestivalen är starkare förknippad med tv-historien än så. Den startades nämligen med ett enda syfte: att marknadsföra televisionen som medium.

Några år efter andra världskrigets slut började de västeuropeiska länderna återigen närma sig varandra. Som ett led av detta bildades tv-organisationen European Broadcastning Union (EBU), en sammanslutning av public service-bolag i olika länder. Året var 1950 och grunden var lagd för det sändingsnät som skulle komma att kallas Eurovision.

För att ytterligare länka samman länderna med varandra och för att ge tv:n den marknadsföringspush som den behövde, krävdes dock ett spektakel. EBU hade visserligen sänt Drottning Elizabeths kröning över sitt europeiska nät, men för att nå och engagera en masspublik behövdes något folkligare.

Den första tanken var att sända ett varietéprogram där ländernas artister skulle tävla mot varandra. Konceptet föll på att varieté i tv oftast blir ganska dåligt (vilket man alltså hade förstått redan på femtiotalet.)

Det hade egentligen kunnat bli vad som helst. Men det italienska tv-bolaget RAI lade fram den idé som EBU föll för: en tävling i musik. Att det var just italienarna som kom med förslaget hängde samman med att de sett hur populär den årliga musikfestivalen i San Remo blivit.

När den första festivalen sändes 1956 var det en relativt liten händelse. Endast sju länder deltog och det skulle dröja ytterligare två år innan Sverige ställde upp.

Det var aldrig meningen att showen skulle vara återkommande. Att den trots allt blev det berodde på tyskarna.

Ja, ni läste rätt. Schlagerälskarna har Tyskland att tacka för allt.

Ett knappt decennium efter kriget slöt Tyskland desperat upp bakom varje evenemang som syftade till att knyta samman Europa. Och tyskarna var så pådrivande inom EBU att det blev en andra festival redan 1957.

Om det dolda syftet med tävlingen var att lansera tv:n som medium, så var det uttalade syftet att "stimulera originalskrivna sånger av hög kvalitet inom populärmusiken, genom att uppmuntra tävlan mellan textförfattare och kompositörer genom en internationell jämförelse av deras verk." Men hur skulle man göra detta på bästa sätt?

I Sverige poängterade redan från starten man att det var melodierna som tävlade och inte artisterna. Men metoderna har skiftat genom åren. När Sverige deltog för första gången fanns inte ens någon uttagning - SVT skickade istället på eget bevåg Alice Babs till tävlingen med låten Lilla stjärna.

1959 vann Siw Malmkvist den svenska uttagningen. Hon fick dock inte sjunga låten i den internationella tävlingen ñ SVT hade bestämt att Brita Borg skulle framföra det vinnande bidraget.

Året efter blev det tvärtom: Östen Warnebring och Inger Berggren vann den svenska uttagningen med "Alla får varann", men Siw Malmkvist fick sjunga i finalen - det hade ju varit så synd om henne när hon inte fick framföra sitt eget bidrag året innan...

Är det nu någon som anar att additionen Siw Malmkvist + melodifestival alltid ger en slutsumma med en något bisarr efterklang, så är det helt rätt.

1961 vann nämligen Siw Malmkvist återigen uttagningen (tillsammans med Gunnar Wiklund), men inte heller denna gång fick hon tävla med en egen vinnarlåt. På grund av Siw Malmkvists uppförande under framförandet (Lite väl skojfriskt? Black-out? Uppgifterna går isär), skickade SVT istället Lill-Babs till finalen.

Den udda utvecklingen i den svenska festivalhistorien nådde sin peak 1965, då SVT lät Ingvar Wixell sjunga ALLA bidragen. I finalen (det hade på sätt och vis varit lustigt om SVT sänt Siw Malmkvist dit, men så blev det nu inte) sjöng Ingvar Wixell på engelska, vilket ledde till en ny regel om att man bara får sjunga på sitt eget språk ñ vilket i sin tur ledde till att en rad länder snällt fick vänta i 25 år innan de hade en rimlig chans att vinna.

Trots alla underliga turer kring uttagningarna tog svenskarna snabbt festivalen till sitt hjärta.

Tidningarna började skriva om evenemanget kring 1960 och mot slutet av 60-talet uppfanns fel-låt-vann-temat i pressen.

Melodifestivalen är sedan dess en stor händelse i Sverige, liksom i övriga Norden. 92 procent av den norska befolkningen såg till exempel Eurovision från Bergen 1986 och när Carola sjöng i München 1983 höll 82 procent av svenskarna tummarna.

I Storbritannien är förhållandet det motsatta. Pressens intresse är i det närmaste obefintligt och som ett resultat är det också nästan alltid bara B- eller C-artister som ställer upp i tävlingen.

En vanlig missuppfattning är att Melodifestivalen är en europeisk tävling mellan nationerna. I själva verket är det en tävling mellan de olika tv-bolagen som är medlemmar i EBU. Och i EBU återfinns medlemmar från bland annat Europa, Mellanöstern och Nordafrika.

Det finns så klart stater som aldrig ställer upp. Vatikanen är en sådan. Bara tanken på hur deras bidrag skulle se ut kan säkert få den mest inbitne schlagerhatare att bli mildare till mods. Av lättnad, alltså.

Andra medlemsländer som inte syns i rutan är Syrien, Libanon, Australien, Egypten, Tjeckien, Libyen, Algeriet och Tunisien.

Jordanien har sänt tävlingen under lång tid, men aldrig varit med.

Smärre panik lär ha utbrutit 1978, då det stod klart att Israel skulle vinna. Problemet löstes genom att tv-bolaget bröt sändningen.

Å andra sidan hade de alla tidigare år sänt reklam under Israels bidrag, så skillnaden blev kanske inte så stor.

ANDERS MILDNER

Mer läsning

Annons