Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ta mig tre månader härifrån!

Annons

Och se hur det är just nu: julen är över och plånboken är tom och Börje Ahlstedt bråkar i tv och Johnny Oduya och Emil Kåberg förnekar sig inte och Leksand försöker och Mora slåss om en slutspelsplats och Vasaloppets snösväng står startklar i Berga By, men snön kommer och det blir vitt och kallt och ännu svårare att hitta något att hänga upp tillvaron på, inte ens Slas verkar vara på gång med något nytt, däremot kan man läsa Michael Tjelders briljanta sågning av Ulf Lundells Värmen i Tidningen Vi för att komma i gång, men egentligen är det bara ett sätt att bedra sig själv och sitt förnuft, för vad vi väntar på, vad vi verkligen väntar på, ligger tre månader bort.

Ni kan prata om Turin-OS hur mycket ni vill. Att Anja Pärson frälser oss och att vi kanske kan få jubla över någon curlingmatch och en eller annan sprintmedalj.

Och Tre Kronor ska ha en av sina bästa chanser på år och dag, men glöm inte den där matchen mot Vitryssland; det kan gå så igen, fast det vore synd, särskilt som Tre Kronors succé i Lillehammer 1994 gav oss den senaste guldmedaljen i ett vinter-OS och den gyllene generationen kan visa sig vara mer rostig än gyllene.

Och ni kan snacka om Premier League, den ligan rör mig inte i ryggen. För ska vi orka bry oss om Premier League måste klubbarna skriva kontrakt på att hänga på i alla-mot-Chelsea-leken och så blir det aldrig, om inte Svennis oljeshejkspolare smäller in några miljarder som får den ryska björnen att gå i ide.

I januari är vindarna stickiga som utspel i en valrörelse, man är trött och vill lyssna på Tracy Chapmans klagande ända fram till i slutet av april när tillvaron blir till sweet soul music igen och man känner sig stor och stark som om man i tv hade sågat Sveriges OS-chanser.

Det är då fotbollen börjar.

Det är då livet återvänder.

Det är då man kan knalla omkring med bara ben som Glenn Hysén.

Glöm januari, februari, mars och nästan hela april. I maj är det avspark.

Det är då fotbollen på gräsrotsnivå, fotbollen som är långt borta från konstgräs och sponsortält och ölförsäljning, börjar.

Jag älskar den.

Inte för spelet.

Inte för tifona.

Inte för den snygga musiken i de skrapande högtalarna.

Utan mer för sättet att umgås.

Jag ljuger om jag säger att jag ser Dalkurd för att kolla in finter, vristskott och... nej, där ljög jag, trots allt, för suveräna Dalkurd kan bli en sanslös sevärdhet i division 5 - kanske Borlänges bästa lag i år.

När jag skrev en krönika om orientering och risken för att sporten aldrig någonsin igen blir aktuell som när Annichen Kringstad var som störst och bäst kom det mejl från upprörda orienterare som helt tappat kompassen.

De skällde, de var bittra. Men en sak hade de rätt i:

Jag älskar fotboll på låg nivå, kan se vad som helst i lingonserierna.

Jag är den typen.

Men så har jag också sett IFK Grängesberg under några i det närmaste gloriösa år i mitten av 1990-talet, när den svartlockige engelsmannen Simon Hunt tog det unga och tunna laget till division 3, efter kval mot Brynäs, och sedan sett laget dansa ur, ned i dalafyran, där laget nästan alltid spelat, för att bli ett division 5-gäng och och trilla ned i sexan innan det i år är dags för comeback i division 5, men Simon Hunt är tillbaka i öriket och senast jag hörde något om honom hade han fått sluta som chefsscout i skotska Hearts.

Och jag har ingen som helst aning om hur det kommer att gå för Gränges.

Men jag kommer att se laget i år.

För när jag går på match är jag där för att lyssna på det senaste skvallret, höra vilka problem det var att ritsa planen på grund av det bitande regn som föll på förmiddagen, äta en varmkorv med senap i halvtid och sedan se andra halvlek tillsammans med Karlqvist innan slutsignalen går och det bara är att konstatera hur bra spelet var under första halvan, men att de sista tjugo var för svåra och att domaren, som annars brukar vara bra, egentligen borde syssla med bridge.

Du känner igen det.

Du älskar det.

Du längtar dit.

Då är vi två.

Minst.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons