Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Symfoniska fånerier

Annons


Så sent som i söndags såg jag Ulf Lundell skälla ut sin publik för att de tagit med sig tv-sofforna på rockkonsert, med rösten drypande av syrlig men uppstudsigt glad ironi.

- Varför sitter ni så stilla? Är ni recensenter allihop, eller? skojade rebellen Uffe och drog en handduk mellan skinkhalvorna.

Det fanns någonting alldeles, alldeles underbart i den garvade rockartistens lätt absurda uppträdande på scenen. Ulf Lundell svassar inte. Ulf Lundell brinner fortfarande. Ulf Lundell backar inte för att simma mot strömmen.

Ingen behöver ta med sig tv-soffan till ett Rhapsody-gig med Robert Wells. Här är tv-soffan nämligen inbyggd i showen redan från början, med storbildsskärmar vid sidan av scenen och reklamfilmer i den halvtimmes-långa kaffe- och krämarpausen och en genomträngande doft av "Så ska det låta" över hela anrättningen.

Att i stort sett alla de musikaliska laxarna dessutom flyter lealöst med strömmen likt fenskadade, E321-färgade, hormongödda norska odlingsfiskar gör inte precis saken bättre.

Ok, det är lite ballt när Jerry Williams surrar in på scenen på Suzukin och sjunger Tom Waits "Jockey Full of Bourbon" i röd spindelskinnpaj.

Men vad följer mannen upp sitt skojiga entré-nummer med?

Just det. "I Can Jive". Symfonirockversionen.

Och visst är det ganska skojigt när showens tuggmotstånd Johan Rheborg bränner av en hädisk Lönnebergamonolog där Emil och Alfred placeras i ett mardrömslikt IT-landskap.

Men när han i nästa entré går på tomgång som tyken sponsor glappar det ordentligt.

Jerry Williams "I Can Jive" var måhända en artistiskt gäspning. Men "Jerka" drog ändå ned rejäla applåder och klappades in på scenen omedelbasta.

Lena Philipsson har inte samma tur när hon tidigt i första akten sjunger "Kärleken är evig". Zzzzzzzzz....

Och ändå så oändligt mycket spänstigare än showens inledande nummer, där ett intro med Star Wars-tema och presentation av "Wells warriors" följs av Robert Wells egna nummer Rhapsody in Rock no V.

Symfonirock av det slaget var ruggig redan på den tiden då Deep Purple brottade ur sig den tillsammans med Londonsymfonikerna.

Vi får ett dansnummer ur musikalen "Guys and Dolls" som är ganska trevligt.

Men lettiska kompsymfonikerna i Baltic All Stars slungar sig tillsammans med radarparet Anders Berglund och Robert Wells omedelbart in i en otäck ELO-version av Chuck Berrys fina gamla rockpärla "Roll Over Beethoven", och fortsätter sedan sina musikaliska piratdåd med att skända Grieg och förvandla Bergakungens sal till en olidlig, snälldistad, svullen rockgröt.

Robert Wells kallar Berglunds arrangemang för "förädling". Huva!

Showen är delad i två akter, med en 30 minuter lång produktförsäljningspaus emellan. Avdelning ett avrundas med ett litet fyrverkeri och en cover på Mendez melodifestivalhit "Adrenalin".

På grund av tidig pressläggning hinner vi inte stanna kvar hela vägen in i mål, utan tvingas springa iväg från Lugnet i höjd med att Lena Philipsson sjunger "Månsken i augusti".

Programbladet utlovade dock bland annat "Brown Sugar" av Rolling Stones framåt nattkröken. Dessutom mer fyrverkeri i finalen.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons