Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sverige är inte bäst på allt

Annons

Svar till Lasse Aléx:

Pappa är 57 år gammal. Han har bott hemma hos sin mamma, tillsammans med fru och barn, i hela sitt liv. Farmor var senil, döv och sjuk i många år innan hon dog. De sista åren krävdes mycket vård, och de sista dygnen krävde hon vård dygnet runt.

Det var blöjbyten, tvätt, matlagning och städning. Ändå - farmor fick lägga sig när hon ville, och ville hon ta sig en hutt fick hon det med. Hon fick äta det hon ville, när hon ville, kryddat så som hon ville ha det.

När hon var så sjuk att hon bara hade dagar kvar, låg hon i sin egen säng i sitt eget hem. Hennes son, sonhustru och barnbarn vårdade henne dygnet runt.

Studier och arbete blev naturligtvis lidande, men det var det värt. Farmor dog i samma säng hon sovit i sedan hon gifte sig. Hon hade sina nära och kära hos sig.

Min pappa och hans fru är båda låginkomsttagare. De lever i Polen. Ingen av dem fick betalt för att vara hemma och vårda farmor. De var tvungna att sköta sina heltidsjobb vid sidan av vården. De turades helt enkelt om.

Sverige är ett bekvämt samhälle. De flesta har skapat sig en levnadsstandard som är mycket hög, och det skapar naturligtvis höga utgifter. Pappa har aldrig haft en CD-spelare, en dator, gjort utlandsresor eller haft digitalkamera. Allt han köper ska användas tills det slutar att fungera.

I hans kök ligger knivar som är över 30 år gamla. Han ser ingen anledning till att köpa nytt och modernare. Men han hade råd att ta hand om farmor i hennes eget hem tills hon dog.

Och jag är definitivt ingen politiker som gör utredningar om landstingets besparingar. Jag är ett 30-årigt barnbarn som har fått del av andra värderingar än dem som det svenska samhället erbjuder. Tack och lov.

MAGDALENA EKDAHL

Mer läsning

Annons