Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenskundervisning efter invandrarnas behov - inte tvärtom

Annons

Språket är ett stort hinder, visst, men det verkligt svåra är att lära sig att tänka och att bete sig som en svensk gör utan att förlora sig själv och sin egen identitet. Nog kan man tro under långa perioder i sitt liv att man är som alla andra men en gång invandrare, alltid invandrare.

Jag måste höja min röst för dem som inte kan formulera sig lika bra som jag ty det är sårande hur invandrare grupperas och behandlas, framförallt av skolfolk.

Med stigande nyfikenhet läste jag artikeln i FK, i vilken rektorn vid Komvux Bo Hellman, talade om att invandrare indelas i tre grupper. Med lättnad tolkade jag att jag tillhör de normala och dessutom de vanliga.

Dock har rektorn uppenbarligen problem med sin gruppindelning. Börjar man med normal som högsta rangordning, borde man veta att läsaren associerar till motsatsen, det vill säga abnormal. Men han kan ju naturligtvis inte säga det, så han övergår till benämningen medel, följd av lågutbildade. Dessa begrepp beskriver en utbildningsnivå - inte ett tillstånd.

Frågan inställer sig: Kan man bedriva meningsfull undervisning om man inte kan definiera målgruppen?

Många invandrare har gymnasiebetyg och olika typer av yrkesutbildning/högskoleutbildning från sitt hemland. Men det svenska mätverktyget är grundskola. Den värderingen avslöjar indirekt det svenska systemets syn på andra länders utbildningar. Det svenska är bäst, det lär sig alla invandrare snabbt. Inget lands utbildningssystem kan komma ens i närheten. Jag känner flera invandrare som med civilingenjörsutbildning, vårdutbildning, ekonomiutbildning fått börja från grunden i Sverige.

Som invandrarlärare har jag med blödande hjärta sett hur kunniga, duktiga, välutbildade invandrare ger upp så småningom och passiviseras. De anpassar sin levnadsstandard efter bidragsnormerna, det kallas överlevnadsstrategi. Jag blir mycket upprörd över den uppifrån och ned- attityd mot invandrare som råder inom inte minst skolans område.

Har det aldrig slagit rektor Hellman och SFI-gänget att om inte invandrare klarar SFI-proven inom en viss tid, då är det fel på utbildningen? Eller ska invandrarna anpassas till en utbildning som Komvux kan erbjuda? Som det är i dag är det ju uppenbarligen invandrarnas fel (är de helt enkelt dumma?) att 70 procent inte blir godkända.

Men jag vill påstå att alla invandrare kan lära sig hyggligt bra svenska, bara de har motivationen.

Invandrare som är gifta med svenskar klarar sig bäst för att de har en motivation att förstå och att bli förstådda.

Genom att definiera målgrupperna blir planeringen av utbildningen klarare och bättre. Här är mitt förslag:

Gruppera invandrarna enligt utbildningsnivå

1. Gymnasie-, högre yrkesutbildnings- eller högskoleutbildning.

2. Medelutbildningsnivå avser avslutad grundskoleutbildning.

3. Låg utbildning innebär oavslutad grundskoleutbildning.

4. Analfabeter är en grupp som helt enkelt saknar utbildning.

Näringslivserfarenhet och annan yrkesverksamhet ska ge förtur till anställning som SFI-lärare. Invandrarnas behov ska vara en styrfaktor i rekryteringen.

Utbildningen ska utgå från invandrarna själva, det vill säga från deras yrken, behov och framtida planer samt från deras individuella sätt att lära in.

Handläggar/klient/gottgörare-attityden förändras till en teamanda mellan lärare och elev.

Invandrare ska tas på allvar. Han eller hon är inte dum i huvudet för att han inte kan svenska för tillfället men han är inte mindre värd för det.

Slutligen en fråga. Hur många invandrare sitter med i en beslutande arbetsgrupp om hur SFI-utbildningen ska se ut i kommunen? Är det inte på tiden att man tillfrågar invandrarna själva?

RITA LINDQVIST

Mer läsning

Annons