Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stygg är snygg för Llosa

Annons

Till Pérez Prados smäktande toner sommaren 1950 blir den väluppfostrade femtonåringen Ricardo kär "som en mångalen kalv" i skönheten Lily. Hon är Ricardos första, och visar det sig, enda, kärlek i livet.

Kärlek en bra bit över besatthetens gräns är ämnet för Mario Vargas Llosas nya roman Den stygga flickans rackartyg, som utspelar sig under 1900-talets andra hälft i Peru, Frankrike, England, Japan, Spanien.

Under sitt liv kommer översättaren Ricardo att bli förälskad i den gåtfulla Lily- om och om igen. Lily byter namn och skepnad, och förnekar vid varje nytt möte att hon någonsin tidigare har känt Ricardo.

Tonårens mambodansande Lily har blivit en Castrotrogen kamrat Arlette när Ricardo många år senare träffar henne i Paris. Senare blir hon än en fransk Madame, än en överklassisk Mrs. Snart horar hon i stället med en japansk gangster. Och så vidare.

Oavsett förvandlingsnummer kan den snällaste av pojkar bara inte motstå den styggaste, och snyggaste, av flickor.

Det är rejält lättsinnig skröna som den 69-årige Mario Vargas Llosa drar efter de senaste årens tunga romaner, mästerverket Bockfesten och den nästan lika mästerliga Paradiset finns runt hörnet.

Sedan debuten på 60-talet har Vargas Llosa alltid växelbrukat, oftast med framgång. Hans lägstanivå som romanförfattare är skyhög.

Den stygga flickans rackartyg knyter an till såväl den självbiografiska romanen Tant Julia och författaren, som den ekivoka bagatellen Till styvmoderns lov.

I dag finns knappast någon mer självklar Nobelpristagare än Vargas Llosa. Därför känns det extra trist att tvingas konstatera: Den stygga flickans rackartyg är bara en halvbra roman.

Främst för att historien om Ricardo inte är särskilt trovärdig, det vill säga Vargas Llosa lyckas inte övertyga i gestaltningen av Ricardos dödsföraktande kärlek.

Boken blir ingen passionshistoria utan mer en elegant, lätt anemisk idéroman. Och en hyllningssång till den fabulerande fantasin. Musan heter Lily.

En medelmåttig Vargas Llosa är ändå minst värd sin läsvikt i silver. Bäst är skildringen av sextiotalets revolutionsstämningar och sjuttiotalets självuppfyllande hippiekultur, gestaltad genom Ricardos blygsamma ögon.

Vargas Llosa blinkar också genomgående flitigt åt Flaubert, småborgerlighetens första romanavslöjare.

Ricardo förkroppsligar den romantiska (småborgerliga) drömmaren, Lily den moderna (cyniska) människan.

Ricardos enda-enligt Lily patetiskt ynkliga-dröm är att leva i Paris. Lily drivs enbart av viljan att bli rik, ekonomiskt trygg. Cynism? Pragmatism.

Till slut kan jag inte annat än fängslas av dessa motsatser som obönhörligen dras till varandra. Här rimmar alltid hjärta med smärta.

Lika lite som Ricardo och Lily kan leva med, kan de leva utan varandra. De är varandras olycka. Eller, möjligen, varandras enda möjliga, trådsmala lycka.

Lily gör Ricardos liv till ett helvete, men det är endast i stunderna med henne som han känner sig lycklig. Levande.

Och finns det, tänker Ricardo, någon annan mening med livet än att känna sig just levande? Men, tänker jag, måste levandet göra så förbannat ont hela tiden?

ÖRJAN ABRAHAMSSON

Mer läsning

Annons