Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Strider mot hederlig och normal rättsuppfattning

Annons

Ett liv släcks, barn blir faderslösa. Släkt och vänner förlorar en närstående. Barnen blir faderslösa på livstid. En av gärningsmännen får fyra år. Den andre gärningsmannen, som den nu dömde vägrar uppge namnet på, går fri.

Sedan kommer advokatens överklagan. Syftet är självklart att lindra domen. I bästa fall fastställer den högre rättsinstansen domen. Går det sämre lindras straffet.

Under de senaste dagarna har jag ägnat en del tid åt att tala med jurister. De har läst domen. En del ställer sig frågan: Varför överklagar inte åklagaren? Andra gör bedömningen att ett sexårigt fängelsestraff borde gå att motivera. Bland annat förhållandet att det handlar om grov återfallsbrottslighet talar för det.

Jag är ingen jurist. Och min respekt för domstolar är stor. Men det är inte svårt att förstå att många nu reagerar. Fyra års fängelse för ett människoliv, är det rimligt?

Den nu dömde var djupt involverad i misshandeln som ledde till döden. Det framgår av domen. Intrycket är tyvärr också att han klarade sig lindrigare undan på grund av sin vägran att uppge sin så kallade kamrats namn. I vilket fall som helst så bidrar han på detta sätt till att mordet inte blir ordentligt uppklarat.

Själv närvarade jag vid slutpläderingen i rättegången. Det kändes oerhört märkligt att höra hänvisningar till den egna "säkerheten" som motiv för att inte uppge namnet på medbrottslingen. Hur var det med den nu dödes säkerhet?

Visst går det att försvara sig med att det inte fanns en tanke på att döda någon. Det fanns ingen mordplan eller något uppsåt som det heter rent juridiskt. Men för min del ändrar det inte det faktum att en tvåbarnsfar rått, brutalt och besinningslöst sparkats ihjäl av personer som struntade i konsekvenserna av sina handlingar.

När sedan namnet på en av brottslingarna undanhålls så känns det mycket, mycket dåligt. Det känns respektlöst mot offret och dess anhöriga. Jag vet att internationell lagstiftning reglerar rätten för åtalade att i princip tiga sig igenom förhör och rättegångar.

Men oavsett det så strider det mot varje hederlig och normal rättsuppfattning när brottslingar skyddar varandra för att undkomma straff.

För min del är jag ännu inte klar över om det är lagstiftningen, rättspraxis eller domstolar som ska kritiseras i fall som dessa. Men klart är att domen öppnar för många berättigade frågor. Mångas ilska och frågande inställning till rättssystemet är inte svår att förstå.

Domstolen borde för allmänheten mer ordentligt förklara sitt ställningstagande. Sak samma gäller åklagaren. Varför överklagas inte domen?

Studerar man brottsbalken så är straffskalan för grov misshandel fängelse, lägst ett och högst tio år. När det gäller grovt vållande till annans död så är straffskalan fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid den grova misshandeln så lyder lagtexten så här: "Vid bedömande huruvida brottet är grovt ska särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet".

I detta fall dödades den som utsattes för den grova misshandeln. Kan konsekvenserna av misshandeln bli råare eller brutalare? Mitt intryck är att lagen ger möjlighet till ett hårdare straff än det som nu utdömts.

För min del tänker jag noga följa detta fall till slutpunkten. Det inträffade har upprört så många och skapat en tragedi. Om det är domstolarnas sätt att tolka lagen det är fel på eller om lagstiftningen ska skärpas får vi återkomma till.

Jag är inte främmande för att agera politiskt mot bakgrund av detta. Men först vill jag se resultatet av nästan fas i domstolsförhandlingarna.

PETER HULTQVIST

Mer läsning

Annons