Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sprakande I pagliacci

Annons

Regin i I pagliacci kan vara den modigaste och mest absurda jag upplevt. Metainslagen, med programförklaring, närvarande författare och allt, är i allt väsentligt nedtonade till förmån för en räcka skruvat infallsrika gags.

Visst, prologen för resonemang om verklighet, teater och konstnärliga ideal. Men mer iögonfallande är att teaterpubliken på scenen tar upp cigarettändare som den värsta hårdrockspublik under ett avsnitt där Canio uttrycker sin förtvivlan.

Det är typiskt för uppsättningen att en förvirrad och krumryggad servitör med stelopererat knä traskar omkring med sin bricka, utan mål och mening. Likaså förekommer en blind, höggravid flicka med käpp i flera folksamlingar. Hon välter folk och ramlar omkring själv. Varför? Det är inte viktigt. Koreografin är orolig, studsig och märklig.

Det blir allt vanligare med direkta felöversättningar i textmaskinerna (också på Kungliga Operan) för att texten åtminstone där ska vara i överensstämmelse med det som gestaltas. I I pagliacci blir "åsna" "bil" och "piska" "skiftnyckel" för det 1950-tal som iscensätts.

Jag är säker på att många efter den här föreställningen främst minns den scenograf på speed som gjorde föreställningen i föreställningen till en hysteriskt komisk detalj.

Vad som är lätt att glömma är att den också blev helt obegriplig tills mot slutet. Här blev skådespelet i 20-sekundersscener, med ett sinnrikt användande av serieteckningsinspirerade skärmar, förlagt till en flygplats, ett kök, ett operationssal, en järnvägsstation, en strand, en restaurang, en skogsglänta och slutligen ett sovrum.

Här reser sig operationsduken på patienten på ett misstänkt fräckt sätt, restauranggästerna nackar sin höna och sätter sig i flamberingsgrytan och skogspicknicken våldgästas av glupska scouter.

Det är rasande idérikt, logistiskt finessrikt, fantastiskt roligt och förskräckligt överdrivet.

Kaludow ska ju göra två huvudroller och klarar detta galant. Men här och var låter han ana vad han skulle kunna åstadkomma om han med full satsning skulle kunnat koncentrera sig på en av dessa. Han är erfaren nog att veta vad total och genomgående expressivitet skulle kosta. Hans Recitar... Vesti la giubba blir ändå drabbande med sin inåtvända hetta.

I pagliacci har en strålande rollbesättning. Mest njuter jag av Jukka Rasilainens puckelrygg Tonio. Han har en underbar baryton, varm och stor, uthållig och med förfinad kontroll. Tommi Hakalas (älskaren Silvio) röst har en hårdare kärna men också spännande övertoner. Olga Mykytenko (Nedda) blir bättre och bättre och visar ett anmärkningsvärt jämnt register.

De är sångare på högsta internationella nivå, vars skådespeleri och vokala prestationer riskerade att hamna i den drastiska regins skugga i denna sprakande I pagliacci.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons