Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sorg och glädje i fotbollen

Annons

Den skiraste av alla skira sommardagar visade fotbollen upp sin kanske mest brutala sida. Och några veckor senare fick vi uppleva den goaste, gladaste och finaste sidan.

Jag minns. Jag var med.

Året var 1992. Det stundade fotbolls-EM i Sverige. Det var laddat för fest. Rapsfälten var knallgula i landet. Björkarna stod som gröna monument för ett vackert land. Bilarna var nytvättade.

Europas bästa fotbollsspelare skulle drygt 30 år efter VM-festen åter trilla boll i Sverige.

Men några av de allra bästa fick inte vara med.

Och de fick beskedet i Leksand.

Inför EM skulle det jugoslaviska landslaget - där några av världens allra bästa spelare fanns med - ladda upp i Siljansmetropolen. De kom i buss till Moskogen och vi stod och väntade.

En efter en klev de ur. Men stegen var dröjande, tveksamma. Ansiktena var frågande.

De hade beskedet på känn. Och så kom det. Jugoslavien fick inte vara med i EM på grund av den hemska folkutrotningen på Balkan. FN tog beslutet. Det fanns inget annat att göra.

Flera av lagets superstjärnor satte sig på huk och grät. Hejdlöst. Tårarna sprutade. Efter en stund gick de sakta in i ett slutet rum. Politiken visade sig vara viktigare än idrotten.

Beslutet kritiserades. Men exemplet var inte det första när idrotten blev en bifråga i ett större perspektiv.

Det här var en sorgens dag. Själv var jag uppjagad, bestört. Jag hade en klump i magen.

Fotbollsspelarna åkte hem till sitt dagen efter, var de nu än hade sina hem, i Belgrad eller Split eller i Madrid eller London. Besöket i Leksand blev kort. För många skulle detta mästerskap bli det största i karriären.

Nu fick de inte ens vara med.

Men som det brukar vara i idrottens värld: steget mellan sorg och glädje är litet.

Istället för Jugoslavien fick Danmark hoppa in. De hade inte kvalificerat sig, men tackade ja och så blev då detta mästerskap en enda lång rödvit framgångsvåg.

Det alldeles osannolika inträffade att de goa, mysiga och stundtals alldeles briljant bolltrillande danska farbröderna tog sig ända fram till finalen - och den vann man också.

Dansk dynamit, kallades det. Sången ekade på kaféer i Gamleby och Trollhättan och Kalix: "Vi är røde, vi är vide, vi står sammen, sid om side". Plötsligt var vi danskar allihop.

De danska hjältarna kom hem till Köpenhamn en eftermiddag när solen lyste och halva stan väntade på Rådhusplatsen. Visst, svenska segrare har kommit hem och hyllats i alla tider. Men det var ingenting mot detta. Vrålet som tog emot de danska pojkarna måste ha hörts ända till Paris.

Då var det inte många som tänkte på de stackars juggarna.

Nu pågår fotbolls-VM i Tyskland. Efter sommar-OS är fotbollens VM-turnering det största sporten har att erbjuda.

Och plötsligt är Tyskland världens mötesplats. På gatorna och på fotbollsläktarna i Berlin och Dortmund och i Bayern möts människor från Sågmyra och Särna och Grönsinka.

Heja Sverige.

PELLE MALMBERG

Mer läsning

Annons