Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sonia Palmberg till minne

Annons

Sonia Palmberg var på senare år - till följd av sviktande hälsa - som en spröd liten docka till sitt yttre. Ändå var hon elegant i klädsel och uppträdande, som man minns henne från hennes krafts dagar. Trots svår sjukdom ville hon - så länge hon orkade - tillsammans med sin man Nisse och medföljande assistent gärna komma ut på träffar i HSO-sammanhang. Hennes uppriktiga glädje att möta vänner och bekanta från förr värmde i hjärtat!

När jag vid mitten av 1970-talet upptäckte att det fanns en speciell förening för människor med neurologiska sjukdomar och handikapp gick jag med i NHR Dalarna (dåvarande länsföreningen). Där var Sonia Palmberg under många år en driftig och duktig ordförande med ett brinnande engagemang.

Sonia var glad, käck och snabb, både i uppfattningen och repliken. Hon jobbade också som få för föreningens bästa. När problemen uppstod - det blir gärna så när många viljor ska samsas - lyckades Sonia "ena sina styrkor" och föra verksamheten vidare. Jag hade henne som förebild, när det senare blev min tur att hamna på ordförandeposten i NHR Borlänge med omnejd, den första lokalföreningen. Vi hade ett utmärkt samarbete, så jag saknade Sonia, när hon drog sig tillbaka.

Det finns mycket att berätta om Sonia Palmberg och hennes insatser i handikapprörelsen. Ett starkt minne är när HCK-lokalen (i baracken bakom Stadshuset) hade brunnit. Vi stod alla lamslagna, men när jag kom dit för att beskåda förödelsen, fick jag syn på Sonia iklädd overall och stövlar, där hon orädd klev runt i spillrorna av det som varit vårt kansli. Hon och "klippan" Göthe Thunström var i full färd med att röja undan bråte. De gjorde sitt bästa att rädda förkolnade pärmar och annat ur askan och brandröken. Inte heller då stod Sonia handfallen utan jobbade oförtrutet vidare. Det fanns tåga i den kvinnan, vill jag påstå!

Andra minnen från Sonias tid i NHR är tillställningarna föreningen ordnade på Liljans herrgård. Det var julfester, som inte gick av för hackor, då Sonia kokat julskinka till hundratals personer och hela hennes fantastiska medarbetarstab med "klanen Thunström/Eriksson" i spetsen såg till att allting fungerade. Det var julgröt och smörgåsar, kaffe och kaka samt underhållning av olika slag. Stämningen var alltid på topp och NHR:s devis om gemenskap kom inte på skam!

Vid en stor sommarfest i rena medelhavsvärmen, där förbundsrepresentanter deltog dessutom, rann svetten i strömmar - inte minst på oss som jobbade med det praktiska. När vi efteråt röjt undan, tågade vi i kommittén i samlad tropp ned till sjön och tog ett magiskt midnattsdopp, för att svalka av oss i Liljans ljumma vatten. Vi var förbi av trötthet, men ack så nöjda! Därpå följde "nattvickning" hemma hos Solveig och Göthe Thunström på deras altan. Vilka minnen vi delar med Sonia och hennes Nisse, som nu är ensam, men som tack och lov har barn och barnbarn att glädjas åt!

Lena Gäfvert


Mer läsning

Annons