Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Solister bjöd på glittrande fest

Annons

Det finns ett antal orter som försöker göra konstmusikarenor av industrihistoria och som vill "göra ett Dalhalla" i Margareta Dellefors efterföljd. Sten Niclasson är en sådan entusiast i Skäret, någon mil söder om länsgränsen.

Ett bildspel i pausen under den andra av helgens två galakonserter visade hur långt man redan kommit, men besöket i sig visar också hur långt det är kvar.

Opera på Skäret behöver bygga bort den nedläggningsångest och glesbygdsblues som sågverksanläggningen fortfarande utstrålar. Tusentals liter färg måste målas dit. Gräsmatta måste rullas ut. Öststatsbetong måste gömmas.

Dalhalla klarar sina konstmusiksatsningar genom förlusttäckningsbidrag från övrig programverksamhet. Opera på Skäret tycks sakna sådan och lutar sig därför mycket tungt på sponsorer.

Sågverkets torkhus, där föreställningarna äger rum, är inte en alldeles enkel lokal för sitt nya ändamål. Väggarnas glipor släpper in fågelsång, båt- och tågtrafikljud.

Visst, akustiken är så bra som man hoppas, men med 400 åskådare på var sin sida om en djup scen, framför vilken en orkester sitter, skapas också akustiskt döda vinklar snett bakom sångarna. När sångarna vänder sig åt sidan, direkt till en av publiksektionerna, är det inte alla som har så stor röst att den som bara ser deras nacke hör bra i alla fall.

Styrelsen för Opera på Skäret får ta sig en funderare på om scen i mitten och publiksektioner i 180 graders vinkel är den bästa lösningen. I dag är publiksektionerna inte permanenta. Men torkhuset är mycket långsmalt och därmed inte så flexibelt.

Nu blev söndagseftermiddagens konsert ändå en glittrande fest. Det var solisternas förtjänst. Niclasson mönstrade en mycket meriterad kvintett och fungerade som bästa möjliga konferenciär personligen.

I Georg Lidströms 40 musiker starka Classic Chamber orchestra hade sångarna fin uppbackning. Lidström hade nått långt med orkesterns ensemblespel, men det förekom grodor av enskilda instrumentalister.

I ett rikt, generöst, tillgängligt och typiskt galainriktat program var i den första avdelningen särskilt hovsångerskan Lena Nordins aria ur Bohème och barkarollen ur Hoffmanns äventyr med Nordin och hovsångerskan Birgitta Svendén minnesvärda.

Verklig förtätning nåddes i den andra avdelningen, som bestod av avsnitt ur Don Carlo - ett verk utan det direkta tilltal som exempelvis Traviata eller Rigoletto skulle haft, men med solister som här garanteras ändå att också oinitierade fascineras.

Kung Filips (Lennart Forsén) monolog, kvartetten, Posas (Thomas Lander) död och Elisabets (Lena Nordin) slutaria var operakonst på högsta nationella nivå. Nordin och Lander var genomgående betagande, Lander i kraft av rösten i sig, och Nordin ofta med rutin och återhållen intensitet. Rigolettokvartetten är bästa möjliga val som extranummer.

Publiken stod och applåderade och Opera på Skäret tog ett stort kliv framåt av de många som återstår att ta.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons