Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Solig sångglädje

Annons

Till distraktionerna under konserterna på Hildasholm kunde på lördagen läggas ytterligare några: Bröllopsmottagning och -fotografering, samt, vilket var allvarligare, Leksands kyrkas klockor. Ändå blev det också med Jenny Lind-stipendiaterna en mycket fin konsert.

Mariann Fjeld Olsen visade solig sångglädje i PB-sångerna Intet är som väntans tider och Som stjärnorna på himmelen, vilka också gav prov på en märgfull röst med ett tilltalande jämnt register, men avslöjade små brister vad gällde diktionen.

Julie Kinzey påminner i såväl apparition som vokal framställning om den amerikanska sopranen Dawn Upshaw. Och sämre betyg går det sannerligen att få. Kinzey framstår som en klassisk lyrisk sopran och det förvånar inte att hon gärna gör Gilda och Adèle.

Hon är skicklig på publikkontakt, diktion och tolkningsmässigt säker i ett starkt sentiment. Kinzey var utsökt i sånger av Copland och i amerikanska folksånger.

Flitigt turnérande med Jenny Lind-konserter i Sverige och USA har gjort sångerskorna mer än väl bekanta med musiken de framför, men det fanns ingen slentrian i framställningen. Fjeld Olsen gav prov på en i alla små men avgörande detaljer driven sång i två Mendelssohnromanser och i en långsam Våren av Grieg. Däremot var hon inte alldeles bekväm i det högsta läge som hon hade behövt tillgång till i Elisabets andra aria ur Mozarts Il re pastore.

Utan tvekan kommer dessa två sångerskor att göra betydande karriärer.

Ackompanjatören Bernt Wilhelmsson gjorde soloinslag med en fantasi i h-moll av Stenhammar och med Debussys vattenreflexer - en något kantig och onyanserad pianosolist. Trion framträdde på söndagen i Liljeqvistska parken i Borlänge.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons