Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slas fångar tillvarons drastiska humor

Annons

Boken handlar om förlust och ensamhet och om det ofrånkomliga faktum att den ryske författaren Ivan Turgenjev aldrig kommer att bli bönhörd när han ber: "Gode Gud, gör så att två och två inte blir fyra".

Men tro inte att Slas för den skull gett upp gamängleendet. I formuleringar och med infallsvinklar som ingen annan än han skulle kunna komma på fångar han tillvarons drastiska humor, så som han alltid gjort.

Romanens jag, pensionären John Andersson, liknar mycket dess författare. Han och nyblivna änkan Ida Adriana står i total blixtbelysning även om några andra, främst kvinnor, tillåts skymta i kulisserna.

De två har var sin sommarstuga ute i mörka skogen. Hon är mörkrädd och har vävstol som hon väver makalösa bonader i lönndom på. Han har skrivmaskiner som han hamrar fram halvtaskiga texter på. Och så har han gräsklippare med startnyckel. I sommarens tid travar de över varandras gräsmattor för gemensamma frukostar, middagar och tv-kvällar. Sedan låser han in henne i hennes stuga så att inga monster ska ta henne. Tills en kväll då hon kräver att få gå med honom till hans stuga och lovar: "Dig ska jag ta kål på".

När hon några år senare dör, liksom hans hustru gjort och hans frisör och en hel massa andra, står han där i den ihåliga världen som han inte kan tackla utan damer och gör så gott han kan. Det blir en äktenskapsannons.

Med värme och smärta skildrar Stig Claesson den avlövning av tillvaron som varje åldrande människan ställs inför. Som återkommande teman finns Rainer Maria Rilke, Carl August Ehrensvärd och lord Raglan med. Rilke sittande på sin drömda glasveranda, inbillande sig att han visste allt om kvinnor, Ehrensvärd representerad av sina sentenser av vilka en löd: "Emedlertid stå intet Menniskju skyldigheter skrefne i någon trowärdig bok". Och lord Raglan i spetsen för sina tappra sexhundra vid Sevastopol, där John Andersson också påstår sig varit med och hört hans sista ord, när de stormade mot ukrainarna: "Fy fan, grabbar, dom är beväpnade!"

Johns sista ord till Ida Adriana är "Sov du så diskar jag". Så sade hon alltid till honom när han ville ta en tupplur efter middagsmaten. Han undrar inte som Rilke hur det rum kommer att se ut där han och hans älskade kommer att mötas av ett vägande skäl: "Vi möts aldrig. Så enkelt är det." Det sade han om musungar han en gång slog ihjäl och den tesen tycks han hålla fast vid.

Däremot grubblar han över om en cancerpatient är tvungen att leva de år läkaren bedömer som realistiska med klok behandling. För en sak tycks han alldeles övertygad om. Att den som har cancer döms inte till döden utan till livet!

I sammanhanget påminner han sig när han som barn sjöng en sång "som då lät en smula otrolig, men nu är vi där: Det fanns en tid då de benlösa sprang / och de fingerlösa spelte på gitarr så det klang".

Där har ni Slas, när han drämmer iväg sina brinnande ordpilar mot det oundvikliga.

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons