Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skolslut med liljekonvaljer i bläckhornet

Annons

Efterkrigsårens skolavslutningar i folkskolan i Orsa, med den underbara devisen Älsken Sanning och Frid, föregicks av ett frenetiskt diskande av skolbänkens bläckhorn, i vilket egenhändigt plockade liljekonvaljer anbringades skolavslutningsdagen till ära.

Tänk att få göra sig av detta eländiga bläck på ett så vanvördigt sätt, detta bläck som till min gossaktiga förtvivlan avsatt blott alltför många plumpar i välskrivningsboken den gångna terminen. Liljekonvaljerna fick bläckhornet att se nästan helt oskyldigt ut. Läskpapperet kunde andas ut och lägga sig till vila över sommaren.

Jag satt där nytvättad och vattenkammad och iförd så kallade finkläder, omgiven av mina lika prydliga klasskamrater. Föräldrarna satt uppradade längs väggarna. De såg ganska stolta ut, vill jag minnas.

En av dessa skolavslutningar höll på att ta en ände med förskräckelse. Det visade sig att jag och er pojke var ute och paddlade kanot i Orsasjön samma morgon som skolavslutningen var i full gång. En förtvivlad moder ropade från stranden att vi skulle komma tillbaka och störta iväg till skolan.

Överlärare Keding tog missödet med stor fattning, hälsade kanotisterna välkomna och höll ett litet tal om tidsfaktorns betydelse.

Vid de övriga skolavslutningarna satt jag där som en till synes välartad elev, men jag kände mig som en hycklare eftersom huvudet var fullt, inte av liljekonvaljer och Den blomstertid nu kommer, utan av vilda planer på stundande fisketurer på Fryksås fäbod.

Min cykel stod nypumpad på skolgården och så snart skolavslutningen klarats av, trampade jag raka vägen upp till Fryksås och min mentor, Mästerfiskaren i egen hög person. Det var illavarslande tendenser men hur obildbar var man egentligen i tredje klass? Fastnade det något överhuvud taget?

Jag måste på fullt allvar säga att den pedagogik som överlärare Keding tillämpade var oslagbar. Åskådningsundervisning i Johan Amos Comenius anda tillämpades framgångsrikt.

Och låt mig konstatera att han på ett till och med för en vimsig gosse fängslande sätt varnade om det svenska språket.

Överlärare Keding sade:

- Säg gärna "ska" men skriv alltid "skall". Det vore katastrof för det svenska språket om man började skriva "ska.

Sagt i Orsas folkskola anno 1946.

Därför skriver jag ännu i dag alltid "skall" och vägrar skriva "ska", skall det ändras så får redigerarna ta det på sitt ansvar.

Matts Dahlström

Mer läsning

Annons