Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ska vi slakta betesdjuren och låta hagarna växa igen

Annons

Betesdjuren ska slaktas, hagmarkerna växa igen, skogsbygdsbönderna rationaliseras bort och eventuellt kvarvarande svenskt jordbruk bedrivas i industriell skala i slättbygderna.

Det är blir följden om EUs nya jordbrukspolitiska beslut genomförs på det sätt jordbruksminister Ann-Christin Nykvist föreslår.

Efter tio år av detaljstyre från Bryssel har Sverige oväntat fått tillbaka mycket av bestämmanderätten över jordbrukspolitiken.

Här är tre jättechanser som Ann-Christin Nykvist inte vill ta:

p Arealersättningarna kan fördelas lika över landet. Arealersättningarna är nästan tre fjärdedelar av hela jordbruksstödet. De går i dag nästan helt till spannmålsodlingen, som bara täcker en tredjedel av jordbruksmarken och är starkt koncentrerad till de bästa slättbygdsjordarna. Ju rikare jordbruksbygd och ju högre avkastning, desto högre blir också arealersättningarna. Reformen tillåter full utjämning mellan olika markslag och landsdelar så att ett hektar åker eller betesmark kan få samma ersättning landet över.

p Tio procent av EU-stöden kan styras direkt till de miljövänligaste, allsidiga jordbruken.

Helt nytt i reformen är att ett nationellt kuvert på upp till tio procent av alla jordbrukspengar från EU kan användas för att på valfritt sätt gynna jordbruk med miljö- och kvalitetsprofil. Det skulle kraftigt kunna förbättra de ekonomiska villkoren för lantbrukare som trots högre kostnader fortsätter driva allsidiga jordbruk med växelbruk och vettig balans mellan djurhållning och växtodling.

p Miljöersättningarna kan förstärkas rejält. Miljöersättningar betalas i dag till lantbrukare som gör frivilliga åtaganden om att till exempel sköta naturbetesmarker eller gå över till ekologisk produktion. Reformen gör det möjligt både att använda mer av EU-pengarna till detta och att skjuta till mera nationella pengar.

I stället för att utnyttja de här möjligheterna har jordbruksministern nu lagt ett förslag som otroligt nog ger ännu sämre villkor för de miljövänligaste jordbruken än tidigare. Hon lyckas med det genom att mycket träffsäkert välja att behålla de sämsta inslagen och eliminera de mindre dåliga. Nykvist-modellen ger systematiska nedskärningar av EU-stöden för just de allsidiga lantbruk som producerar både mat och miljö. Särskilt mycket minskar stöden i de bygder där lantbruksproduktionen redan är hotad.

För en typisk nötköttsproducent på sydsvenska höglandet minskar intäkterna så drastiskt att många sådana lantbruk kommer att försvinna för gott. Med dem försvinner djuren och det öppna landskapet.

Skulle samma nötköttsbonde haft sin gård i den skånska slättbygden två timmars restid söderut skulle stöden tvärtom ha ökat, eller i varje fall försämrats mycket mindre.

Att det blir så här beror på att Nykvist valt en lösning som ska garantera att de regioner som tjänade på de gamla EU-stöden får behålla alla "sina" pengar ograverade. Reformen innebär visserligen en utjämning av stöden per hektar, så att också de gräs- och betesmarker som tidigare fick mycket begränsat med EU-pengar kommer med i fördelningen på lika villkor. Det är en utmärkt idé. Men den förfuskas därför att utjämningen bara sker inom var och en av de sex regioner som landet nu ska indelas i.

Samtidigt förändras stöden till djurhållningen radikalt. I fortsättningen ska det mesta av ersättningen utgå oavsett om man fortsätter att ha djur eller ej, och oavsett hur djurhållningen ser ut. Bland annat försvinner stödet för den som begränsar sin djurtäthet och håller djuren mera på bete.

Om framtidens konsumentval ska stå mellan identiska bulkprodukter från konkurrerande internationella lågpriskedjor, då är Ann-Christin Nykvist inne på helt rätt väg med den svenska jordbrukspolitiken.

Om inte, så måste hennes förslag kraftigt revideras innan det sätts i verket.

SVANTE AXELSSON

Mer läsning

Annons