Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ska stängsel och skrämskott betraktas som naturliga inslag?

Annons

Rapport visade en amatörfilm hur en varg river ett får i Småland. Vargen rev vid samma tillfälle ytterligare fyra får. En bonde från Väse utanför Karlstad berättade gråtande att varg dödat fem av hans kvigor. På flera andra håll har varg rivit tamdjur efter samma mönster.

Följande objektiva slutsatser kan man dra:

Varg kan i dag angripa och döda tamdjur praktiskt taget var som helst i Syd- och Mellansverige.

Varg nöjer sig inte med att döda enbart för födan utan dödar blint när tillfälle ges.

Vargförespråkare säger att detta kan man förhindra med stängsel. Det innebär att betesmarkerna för troligtvis flera tiotusentals tamdjur måste inhägnas med stängsel som klarar att hindra vargen.

De rovdjur som fanns i dessa trakter för hundra år sedan levde under helt andra förutsättningar. De levde i sammanhängande urskogar där det var långt mellan människor och bebyggelse. Några vägar fanns knappt.

Mänskliga aktiviteter når i dag långt ut i det som förr var tassemarker för varg och björn. Rovdjuren kommer sannolikt dagligen i kontakt med någon typ av mänsklig verksamhet. De kommer att vänja sig vid den nära kontakten med människor och deras skygghet kommer att avtrubbas.

En annan metod vargförespråkarna pläderar för är att skrämma rovdjuren med skrämskott så att de får en naturlig rädsla för människor. Detta är bakvänd logik.

Först ska alltså vargar som etablerat sig i området skyddas. Sedan ska de skrämmas så att de flyr människan.

Den pågående debatten i rovdjursfrågan är erbarmlig. Extrema åsikter förs ut från båda sidor där det mesta går ut på att misstänkliggöra motståndaren.

Det ordbruk som används är märkligt. Den som i någon mening är emot vargens utbredning i Mellansverige kallas för varghatare. Jag tillhör de tveksamma, men är definitivt ingen varghatare.

Vargförespråkare framhåller gärna historier om inplanterade vargar som osakliga vandringsmyter som de säger att jägarna sprider. Jag har inte någon bestämd uppfattning om hur vargen kommit till Mellansverige, men så länge ansvariga myndigheter inte kan framlägga en fullt trovärdig redogörelse för hur det gick till när de mellansvenska vargarna tog ett "jätteskutt" från Ryssland /Finland så får man räkna med att det kommer att finnas många människor som hyser en stark och sund misstänksamhet.

Bland vargförespråkarna sprids osakliga myter. En av dessa är att risken för björnangrepp är kopplad till gevär och jakthund. Det är befängt. Björnen kan givetvis inte skilja på ett gevär och ett spett, på en jakthund och en sällskapshund. Risken för björnangrepp är kopplat till att vistas på fel plats i naturen vid fel tillfälle - oavsett bössa/spett eller jakthund/sällskapshund!

De flesta människor som lever i och av naturen vet att man måste ta väl hand om den om man ska kunna få någon ränta på kapitalet

Men bland så kallat civiliserade människor, särskilt de som sällan sätter sin fot i skogen längre från bilen än pinkavstånd, florerar en slags romantik att naturen ska kunna leva ett eget liv utan hänsyn till eller påverkan av människor som bor och verkar där.

Om vi ska ha varg och björn in på knutarna med hjälp av konstlade medel som stängsel och skrämselskott så är det ingen riktig natur - framför allt inte om åtgärderna mera är till för människors höga nöje än för rovdjurens välbefinnande .

Då har vi gått för långt. Den sortens natur vill inte jag ha.

SÖREN BERGFELDT

Mer läsning

Annons