Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Silva – en kruka på Mon

/

Från storstadsnära Södertörn till skogarnas och viddernas Siljansnäs.
Den livsresan har krukmakaren Silva Thorsdotter gjort och hon ångrar inte en sekund.
– Att ha kastat mig ut i okänd terräng har gett mycket tillbaka, förklarar "Krukan på Mon".

Annons

Silva Thorsdotter är uppvuxen på Södertörn utanför Stockholm och hade därmed ena foten i storstaden och den andra i skogen. Hon beskriver också sig själv som "en skogsunge med skaparlust" vars släktegenskaper stakade ut en väg för henne.

– Mor målade och skrev, far skulpterade och min morfar, som var från Nedre Gärdsjö i Rättvik, var även han målare så nog kan man säga att jag är uppväxt i en skapande släkt. Att bli konsthantverkare var naturligt, men släkten gav mig modet att våga, förklarar Silva som under 1970-talet gick i lära hos skulptören och keramikern Bror Börsum i Mariefred.

– Det var också då som pusselbitarna föll på plats och jag insåg att det var detta jag skulle arbeta med, tillägger hon.

Under många år arbetade Silva som fritidsledare i Stockholmsförorten Jordbro. Hon förde bland annat in keramik bland aktiviteterna och själv hyrde hon också plats i en kulturstuga där hon och en vän arbetade med konsthantverk.

Men 1983 skulle livet förändras.

– Jag besökte Siljansnäs och jag minns att vi stod uppe vid Buffils Annas och beundrade utsikten med dess skogar och vidder. Då visste jag att det var här jag ville bo och verka, slår Silva fast.

Sagt blev gjort och i november samma år flyttade tre glada och förhoppningsfulla vänner upp till Dalarna. Då var man lite av ett konstnärskollektiv på Nimo Keramik. I dag arbetar Silva på egen hand.

– Först hade jag lokaler i Leksand, men för 15 år sedan blev gården här till salu och jag köpte. Fastigheten var då kanske inte i bästa skick, men jag är inte rädd att ta i och jag har tillsammans med goda vänner lagt ned mycket arbete på fastigheten.

För Silva, eller "Krukan på Mon" som hon kallar sig efter Siljansnäsbyn hon tidigare bodde i, är krukmakandet mer än ett yrke. Det är en livsstil.

Vintertid spenderar hon mycket inne i gårdens verkstad och ateljé medan hon sommartid ofta och gärna arbetar utomhus med s k raku-bränning i vilket hon även håller kurser.

– Det är en gammal japansk teknik baserad på snabb uppvärmning och avkylning och som skapar lite skavanker i godset som i sin tur ger keramiken vackra färger och en härlig lyster, en levande yta helt enkelt.

Förutom fat och skålar skapar Silva keramik genom såväl kavling och gjutning som drejning. Inte minst tillverkar hon bruksföremål och prydnadssaker, men också kakelplattor och ibland även handfat.

– Att jag har flera ben att stå gör tillvaron tryggare. Jag kan ibland få en del exklusiva beställningar där prislappen inte är viktig och det är givetvis kul. Likaså tycker jag om att arbeta med färgsättning och blanda samman olika råmaterial och se vilka effekter man uppnår.

Hade Silva valt bo och verka i Stockholm hade hon sannolikt tjänat ekonomiskt på det. Men för henne väger andra värden tyngre.

– Jag gav mig i stället ut i okänd terräng och det har gett mig mycket tillbaka. Nu har jag bott här i mer än halva mitt liv och fått uppleva otroligt mycket positivt. När vi flyttade hit var många nyfikna så det gick lätt att komma in i bygemenskapen.

Silva gillar också när det rör på sig och händer saker. Hemma på gården har hon arrangerat såväl gökottor som elektronmusikkonserter.

– Det händer saker och det gillar jag. Annars kan ju baksidan av krukmakaryrket vara just ensamheten. Såklart är det roligt att göra saker tillsammans och ha en dialog, men å andra sidan är jag lite av en ensamvarg och trivs bra med mig själv. Men jag har ett antal mycket goda och nära vänner och när jag behöver hjälp ställer de alltid upp, menar Silva som dock lät 60-årsdagen nyligen passera ganska obemärkt.

– Jag hade stort 50-årskalas och kunde med gott samvete ta det lugnt. Det finns ju dessutom andra saker att fira, mina födelsedagar är ganska oviktiga, avslutar Silva Thorsdotter - Krukan på Mon.

Mer läsning