Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Show och charm i vågad kyrkokonsert

Annons

Sällan ses en så upprymd pub-lik som den som går ut ur Mora kyrka på annandagen. Det har den goda skäl till.

Det är flera enskildheter som tillsammans blir en tilltalande helhet i den här konserten. Det är till exempel helt rätt att våga låta ett stort verk med julmusik dominera programmet - en episkt sammanhållen musikalisk bibelberättelse är klart att föredra framför att stapla soloinsatser på varandra.

Orkestern bidrar verksamt till framgången. Den är inte så stor och det gör de enskilda musikerna mer utsatta. Skönt, därför, att de vågar spela ut som de gjorde. Orkestern agerar med hetta och engagemang. Tempovalen är kongeniala, luftiga, muntra, med påfallande svängigt barockgung.

Mora kammarkör (inte kyrkokören som jag felaktigt skrev inför konserten) har en ovanligt jämn fördelning manliga/kvinnliga sångare. Kören är genomgående bra i forte men skulle vinna på ytterligare några höga sopraner med strålglans på höjden.

Hallelujakören, som egentligen hör till en annan del av Händels Messias än den aktuella, är obarmhärtig just mot de höga sopranerna.

Soliststjärnan Pers Anna Larsson vill inte sjunga så mycket barock att det formar om hennes röst. Den har andra kvaliteter (så unika att Harnoncourt alltså använder henne som altsolist i just Messias) än de som kanske främst sammankopplas med musikepoken.

Hon är helt enkelt inte alldeles bekväm med de många och snabba melismerna, och glider omkring något i den raska delen av But who may abide... Där gör hon å andra sidan ett sublimt vackert diminuendo.

Pers Anna har många tillfällen att visa varför hon gör sådan världskarriär. Altar är ovanliga. Så häpnadsväckande bra altar är extremt ovanliga. Hon förför med röstens mäktigt rika mättnad, med en hänförande jämnhet över registret, en besvärsfrihet och en avundsvärd klarhet.

Sopranen Maria Keohane är å andra sidan driven barockspecialist. Hennes röst fortsätter att utvecklas mot mer fyllighet och storlek, utan att den ungflicksaktiga lyriska lystern är förlorad. Ett rappt tempo i Rejoice greatly är ingen match för henne och där infaller konsertens musikaliska höjdpunkt. Fritt. Lätt. Charmigt.

Göran Eliasson svarar för ett tilltalande bestämt spintoutförande av sitt lilla parti. Fredrik Zetterström förefaller inspirerad och visade upp en praktfull, ståtlig basbaryton. Det är också Zetterströms medverkan i Adams julsång som gör att jag njuter av att någon tar sig friheter med detta obligatorium. Det blir en härligt lustfylld barytonshow av avslutningen, vilket blir belöningen för stående applåder.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons