Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

San Diegos Christer Abris

Annons

Jag hade så många gånger läst och pratat med vänner om känslan av USA, men att den skulle vara så här...

Jag har aldrig känt mig så levande som när vi efter åtta timmar i bil på den ändlösa vägen genom en ljummen Mojave-öken såg de skarpa ljusen, the lights of Sin City, lysa upp natthimlen, och vi hade tio mil kvar att köra och Ted stannade vid en mack mitt i ingenstans, där redneck-ägaren, med stor buk och flottig truckerkeps på huvudet, misstänksamt synade oss från sitt bakhåll vid disken, som förmodligen gömde minst ett avsågat hagelgevär, innan han gav oss full tank för hundrafemtio kronor och vinden slet i dörren in och drog med sig sand och bensinlukt som fick oss att v e r k l i g e n vilja åka därifrån, men vi stannade en stund och pratade om att samhället bara hade tolv invånare, men att det inte är något att skämmas för, så klart, snarare charmigt, för stöddighet är inte vad man visar en snubbe som, trots sin Nevada-accent, skulle platsa i Tony Sopranos gäng nu när det behöver utökas sedan, nej, jag ska inte berätta något eftersom ni är några som väntar på höstens fortsättning i SVT, och vi tog oss till slut iväg och i Fordens diskantrossel hade vi Bruce Springsteens "WaitinÕ on a sunny day" när vi äntligen rullade in på The Strip och förblindades av det överväldigande neonljus som Las Vegas natt efter natt kastar upp mot den kolsvarta ökenhimlen likt en vansinnig vulkan och vi hörde röster och Eagle-Eye Cherrys "Save tonight" inifrån en sylta och på trottoarerna gick ren poetry in motion på väg till någon av nattklubbarna på Mandalay Bay, CaesarÕs Palace eller Wynn och... ja, vi levde.

Fullt ut.

I ett koncentrerat ögonblick av tusentals intryck.

Det är som om jag först nu förstår att jag varit där.

Det är först nu som det har smält in, lagt sig.

Det är så här jag vill ha mitt liv: ständigt vara på väg, men samtidigt ha ett hem att sakna.

Jag hade verkligen hungrat efter att få åka över och se det nya landet. USA har ju ända sedan pojkrummet blev ett ointagligt fort varit en dröm, för all musik, all film och alla böcker som jag förbehållslöst kramat livet ur har i nittionio fall av hundra kommit ur den frodiga amerikanska myllan av smak och klass.

Och jag älskade varje sekund av resan.

Som när vi en kväll i Pacific Beach, som ligger strax utanför San Diego i södra Kalifornien, släntrade in på en överfull bar.

Vi fick ett bord nära jukeboxen, strax intill den ölsura bardisken. Vi beställde in de största grillade revbensspjäll jag någonsin sett.

Och en man vände sig mot oss.

Jag var nära att svimma.

Christer Abris?

Han liknade Christer Abris och för en sekund trodde jag verkligen att the king of cool tagit sig över Atlanten, men mannen, snabb att presentera sig som män efter en trist barkväll ofta är, visade sig heta Andy och var en snacksalig amerikan med slitna sneakers i stället för träskor på fötterna, fast med samma sorts patos som den gamle Leksandshjälten.

Han frågade var vi kom ifrån. Vi berättade.

Han frågade om vi gillade hockey. Vi sa att vi gör det. Han pratade om "Henke" Lundqvist, "Foppa" och Mats Sundin.

Och om de illegala immigranternas demonstrationer i Los Angeles; om hur de hemlösa har kommit att bli en del av gatubilden, som en brandpost eller en saggig taxibil; om hur baseballen snart skulle vara igång och om Los Angeles Dodgers-catchern Sandy Alomar Jr. skulle lyckas i sin nya klubb (som om vi skulle ha någon aning).

På baren, invid beachen och med ett brusande Stilla havet som kuliss, stannade vi till kvällen blev sen natt.

Vi satt bara där, som om vi alltid gjort det.

Och vi kommer att göra det igen. Någon gång. För vi var hemma.

Tidigare på dagen hade vi läst svenska tidningar på nätet för att hålla koll: Laila Freivalds hade avgått, en debatt om vad som helst rasade som vanligt och som den bara kan i Sverige och Curre Lundmark ville se sina Leksandsspelare "offra en hörntand".

Och samma kväll visade den suveräna sportkanalen ESPN en slamdunk-tävling med USA:s bästa collegespelare. Självklart var den hot stuff på den där baren.

- Collegebasket är hur stort som helst, sa "Christer Abris", och vi gillar det verkligen. Vet du varför?

- Jag gissar att det är kul att kolla på.

- All idrott är kul att kolla på, det vet du väl, replikerade mannen. Skillnaden mellan de här grabbarna och NBA-spelarna är att collegelagen har något speciellt.

- Stil? Talang? I donÕt know, berätta.

- Hjärta, sa han kort, för i den ligan får pengarna inte rulla. Där spelar man fortfarande för laget, inget annat, med hjärtat.

Och jag tänkte på Leksand.

Så det kan bli.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons