Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samtal vid postlådan

Annons

Vårfåglarna hade just börjat kvittra. Gruset på gatan knastrade under skosulorna och solljuset lyste något högre än vanligt över grannens takås...

- Ljuset är på väg tillbaka, sa grannen vid postlådan, där vi i månader flyttat snöhögar till vänster, höger och rakt fram.

Vi hann utbyta några korta fraser om det underbara ljuset, torra gator, spirande vårlökar, som alla så intensivt längtar efter den här årstiden.

Vi nickade, bytte leenden, plockade raskt våra morgontidningar ur postlådan, ögnade igenom första sidans rubriker, önskade varandra en bra dag, innan var och en gick till sitt.

Nästa morgon var allt som förbytt.

Vårfåglarna hördes inte. Gatan låg tyst och öde.

Grannen flyttade snöhögar, till vänster, höger och rakt fram.

Flera decimetrar snö...

Gårdagens samtal om det underbara ljuset frös inne.

Ingen av oss log.

Vi tittade över snöskovlar, plockade allvarsamt våra tidningar ur postlådorna.

Mer snö! Ingen av oss orkade kommentera förstasidans vintriga rubriker.

I förrgår sa vi oss vara enormt trötta på snön, på vintern som dribblat våra humör än hit än dit.

Grannen lutade sin snöskovel mot husväggen, gick till sitt och jag till mitt.

- Kallaste våren i mannaminne, påstår de som minns.

Morgonens vädernyheter kablar ut ungefär samma sak. Desperata lyssnar vi in att vandrande lågtryck brottas med högtryck.

Medeltemperaturen noll ligger kvar ett tag framöver, säger meteorologerna.

Nästa morgons kalla nordvind viner runt postlådan.

Björkarnas grenverk rasslar, det gnisslar i någons fläktrem. Grannen öppnar sin dörr.

- Tvivale, säger han och kopplar på motorvärmaren.

Jag hummar instämmande.

Vad kan grannar annat säga när de i tunna kläder trotsat polararktisk vind för att ta sina tjugofem steg till motorvärmare eller postlåda?

Grannen har varken sopat eller skottat framför sin dörr.

Det är nåt lurt i grannens blick.

Min piassavakvast får vila.

Grannen har bråttom. In till frukosten och morgontidningen.

Det är med andra ord inget läge för längre samtal vid en postlåda, med krockskadat stativ och spruckna lock.

- Hördu, det blir i varje fall skönt att resa till Paris...konst, kultur, Montmartre...

Grannen ägnar inte minsta blick åt "sin snö".

Han huttrar, men ler, skyndar in och ropar glatt: hej då!

Häpp! Paris! Där står jag med min avund.

Mitt i snön. Med två blöta fötter i några förbaskade snöhögar, nyss flyttade till vänster, höger och rakt fram.

Grannen kommer säkert att sitta på Cafe De la Paix, vandra i latinkvarteren, smutta på café créme...åååh!

Han är fyrtiotalist som "tar för sig"...

Grannen kommer troligen hem ordentligt upptinad och förhäver sig om knoppande träd på Champs Elysées.

Vem står ut med dylikt, när man drattar omkring mellan ytterdörr och postlåda?

Och än värre, utan fågelkvitter flyttar gemensamma snöhögar till vänster, höger och rakt fram...

Mer läsning

Annons