Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samlade i sorg och saknad

Annons

Det är annandag jul.

Utanför Stora Tuna kyrka viner en isande vintervind. Människor drar ytterkläderna närmare kroppen och i ljuset av marschallernas flämtande lågor, letar de sig fram mot kyrkporten.

Där, innanför de tunga dörrarna, råder lugn.

Utan ett ord tar folksamlingen plats i kyrkbänkarna. De tittar ut över en kyrka, som den här kvällen är fylld med levande ljus. Varma lågor flammar i varje takkrona, fönster och prång.

Så klämtar kyrkklockan.

Minnesstunden för tsunamins offer har börjat.

Tonerna av en flöjt letar sig ut i bänkraderna och når det hundratal vuxna, ungdomar och barn som sitter där. Någon sänker huvudet, andra håller hårt om varandra.

Tårar rinner.

På något sätt har de alla drabbats eller påverkats av katastrofen. Vågen tog någon de hade kär.

En vän. En mamma. En pappa. Ett barn. Ett syskon. Mor- och farföräldrar. Hela familjer.

Alla har sin egen anledning att sitta här i kväll.

Kyrkoherde Ann-Gerd Jansson tittar ut över bänkraderna.

Möter allas blickar.

Hon försöker säga några tröstande ord.

Om tsunamin, offren och om känslorna katastrofen skapat. Om ljuset i mörkret, som spridits genom all den omtanke som visats.

Men hon vet.

I det som hänt finns inga ord som räcker till.

I dag, på dagen ett år efter vågen, är det tystnaden som talar.

LINDA ERIKSSON

Mer läsning

Annons