Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samhällstjänst ett villkor för bidrag

Annons

Jag svarar entydigt ja på frågan om bidragstagare ska tvingas flytta. Och särskilt tycker jag att det gäller ungdomar. Det är ju när man är ung och inte har skaffat egen familj som det är lättare att vara "rörlig på arbetsmarknaden" och dessutom vara öppen för att en flytt kan vara en möjlighet att få nya erfarenheter.

Jag har själv en 25-årig son som bor i Mora. Han har gått en tvåårig utbildning på Siljansutbildarna och blev klar förra året. Han har haft lite ströjobb, men stämplar på arbetsförmedlingen i Mora. Inte någon gång sedan förra året har arbetsförmedlingen där krävt något av honom. Att han till exempel för att fortsätta få sitt arbetslöshetsbidrag måste söka jobb i länet, eller till och med i hela Sverige. Jag är själv ständigt på honom och frågar hur det går, men tror inte att det händer nåt förrän arbetslöshetsbidraget är villkorat i någon form.

Det finns en sida av bidragsgivandet utan krav på gensvar från bidragstagaren, som är undergrävande för oss alla: lättja.

Jag anser att alla som har arbetslöshetsbidrag bör utföra samhällstjänst i någon form, minst tre-fyra timmars jobb per dag i den kommun man bor, som "lärling" och vara en vandrande assistent mellan olika arbetsuppgifter. Det kan vara ett sätt att som arbetslös svara an med engagemang och ansvar och ge tillbaka till samhället att man får bidrag till sin överlevnad under en tid, tills man själv skaffat sig eller hittat sitt drömjobb.

Övrig tid bör man ägna åt att aktivt få rådgivning om vidareutbildningar, nya yrkesval eller hjälp att aktivt scanna av arbetsmarknaden (om man inte gör det bör arbetslöshetsbidraget minskas i samma grad), med stöd av engagerade, ansvarstagande, djuppsykologiskt välutbildade medkännande arbetsförmedlare, som ser som sin livsuppgift att leda in människor på rätt väg i livet.

Jag håller också med Stefan Fölster om att samhället måste ställa högre krav på medborgare som lever på bidrag eller är långtidssjukskrivna. Inte bara är det ett rent medmänskligt helvete att inte vara behövd och få ge sin egen unika gåva till det samhälle man lever i och på djupet vara klar över vilken ens livsuppgift är, utan också (som alla redan vet) en samhällelig förlust (i Orsa till exempel kostar det var och en som arbetar 28 700 kronor per år av de skatter och avgifter vi betalar in på den lön vi tjänar) att så många människor av olika anledningar går overksamma, fastän det finns hur mycket som helst arbete att utföra i vårt land.

Men det är också ett uttryck för att vi samhällsmedborgare har slutat bry oss om varandra - att vi inte som kompis, vän, käresta, mor eller far engagerar oss, ställer kärleksfulla krav och uppmuntrar varandra att söka oss till nya erfarenheter, nytt jobb (kanske ett helt annat än det släkten förutsätter eller förväntar sig att man ska söka sig till, det där med "bliv vid din läst" eller "du ska inte tro att du är någon" - mentaliteten).

Det går att förändra livets förutsättningar och ge mer av sig själv, det vet jag av egen erfarenhet. Men det valet börjar inombords hos var och en, med den livshållning och livsattityd man har. Vad har du att ge av dig själv till världen?

MONICA KATARINA FRISK

Mer läsning

Annons