Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakta återvänder livet

Annons

Sommarlovet har precis börjat när Peter Elfsberg-Lekander tar emot i villan på Åselbygatan i Borlänge. Döttrarna Ida, åtta, och Lovisa, sex, är och leker med kompisar. Klockan är efter sex och solen värmer skönt när molnen tillåter den att titta fram.

Peter har mycket att stå i under dessa dagar. Trots att han bara jobbar halvtid som elektriker så får han inte tiden att räcka till.

Resan till Teneriffa måste planeras. Ida lider av reumatism och därför åker familjen dit senare i veckan. Det innebär att kläder behöver packas, prylar inhandlas, försäkringar skrivas och rätt medicin till Ida ska hämtas ut.

Och mitt i allt ska han börja göra en bouppteckning för svärföräldrarnas stora lägenhet.

Peter har haft så mycket att göra att han glömt bort att de inte har några resväskor.

- Jag hade glömt bort att våra andra väskor är borta så jag köpte två nya i går, förklarar Peter.

Väskorna försvann med allt annat för ett halvår sedan när flodvågen svepte in över stranden på Khao Lak i Thailand, paradiset med bungalows efter stranden. Peter och frun Eva, barnen, Evas syster Anna och svärföräldrarna Margareta och Rolf Lekander bodde bara 40 meter från vattnet.

Familjen sveptes med vågen och skiljdes från varandra. Peter såg sedan Lovisa flyta på en bräda. Han kastade sig i vattnet och tog med sig henne upp på ett högt tak. På väg ner från taket kom han ifrån Lovisa, men hittade Ida. En svensk familj hade tagit hand om henne. Senare på en uppsamlingsplats återförenades han med Lovisa. När de slutligen kom hem väntade en tid av ovisshet. En vecka efter hemkomsten fick de hoppfullt besked eftersom Anna hade klarat sig. Men tiden gick utan att någon av dem hörde av sig. Tre månader efter katastrofen stod det klart att Eva och svärföräldrarna omkommit.

I slutet av januari åkte Peter tillbaka till Thailand med sin bror och några kompisar för att leta på mindre sjukhus i hopp om att hitta dem i livet. När de inte hade några spår anade han det värsta. Men hoppet, det försvann inte förrän polisen ringde och bad om att få träffa honom när han befann sig i Sälen med barnen. Då förstod han.

- Jag var förberedd, men blev chockad ändå.

I tre omgångar åkte han till ett militärflygfält i Uppsala, sista gången för att hämta Eva. När Herculesplanet anlände ställdes åtta kistor upp bredvid varandra som en solfjäder med svenska flaggan ovanför. Peter berättar att det var en vacker ceremoni.

Nu ligger Eva, Margareta och Rolf begravda bredvid varandra vid Stora Tuna kyrka.

- Det är skönt, på ett sätt. Nu finns de här och jag kan gå och prata med dem om jag vill det. Det är fantastiskt skönt att de har hittat dem.

Till jul ska han och barnen tillbaka till Thailand.

- Jag vill vara i Thailand den 26 december. Jag tror att det blir fint att vara där då.

Vissa dagar har Peter nästan inte haft tid att tänka på vad som hänt eftersom han haft så mycket annat att stå i - upp klockan sex och laga frukost åt barnen, som mamma brukade göra, jobb, läxor, klippa gräs, laga mat åt barnen, skjutsa fram och tillbaka, hålla reda på utflykter, packa rätt saker i rätt väskor åt Ida och Lovisa.

- Men det går bra, det gör det. Flickorna är duktiga på att hjälpa till, om man ryter i lite, säger Peter och ler förtjust.

Flera gånger under samtalet återkommer Peter stolt till sina ögonstenar. Han berättar att han brukar gå till Evas grav och prata med henne om barnen.

- Jag brukar berätta hur det går i skolan och hur de sköter sig, hur duktiga de är -och det är de verkligen, efter allt som de varit med om, poängterar han.

Hittills har krisgruppen ordnat två möten för alla som befann sig i drabbade områden under katastrofen. Peter uppskattar träffarna. Han tycker att det är skönt att prata med andra som har sett och upplevt samma sak.

- Det är bara de som förstår hur jobbigt det är, säger han.

Fyra-fem gånger hittills har Peter gått med barnen till en psykolog. Enligt psykologen har Ida och Lovisa klarat sig bra.

Döttrarna har olika sätt att bearbeta den traumatiska upplevelsen.

- Lovisa leker "vågen kommer" med sina kompisar och då går de och gömmer sig. Att leka är det bästa sättet att bearbeta, säger Peter.

Ida tar sig igenom tragedin genom att skriva dagbok. Peter berättar att hon har skrivit så detaljerat att inte ens han kommer ihåg allt.

Ibland blir han förvånad över hur medvetna de unga barnen är om situationen. Som när Idas kanin plötsligt dog i februari.

- När jag skulle trösta Lovisa var hon ledsen och funderade en stund. Sedan sa hon: "Pappa, vi kan köpa en ny kanin - men vi kan inte köpa en ny mamma" och så var hon inte lika ledsen efteråt. Jag vart helt paff när hon sade så, berättar Peter.

Nu på senare tid har barnen börjat gå till gravplatsen för att hälsa på mamma.

- Ida går på Kyrkskolan, som ligger mittemot kyrkogården. Hon har gått förbi och tittat på graven med sina kompisar. Lovisa har också gått förbi med sitt dagis när de var ute på utflykt. Det känns bra att de vill gå dit själva, säger Peter.

Det senaste halvåret har varit en oerhört svår tid för familjen. Men samtidigt säger Peter att relationen till barnen är starkare än någonsin tidigare.

- Det blir säkert något positivt av det här till slut, säger Peter med förtröstan.

DIAMANT SALIHU

Mer läsning

Annons