Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så skapades idrottshistoria

Annons

Allra tydligast märktes det nordamerikanska kynnet när jag två dagar innan spelen skulle börja kom åkande med buss in i Lake Placid - och såg skyltarna. "Welcome world, we made it" stod det vid vägkanterna: Världen är välkommen, vi klarade det.

Det lilla samhället i ett gammalt indianland, sex timmar med buss från New York, fick rycka in som OS-arrangör den gången 1980 med kort varsel.

Knappast någon utanför byn trodde att man skulle gå iland med tävlingarna.

Men det gick.

Amerikanerna med sin frenesi och självklara pondus klarade av alla förberedelser, och två dagar innan invigningen hängde man upp de berömda skyltarna som visade världen att man fixat det.

Jag fick en chock när jag kom till Lake Placid en eftermiddag när solen försvann bakom bergen och temperaturen sjönk till minus 20; stället var ju knappt större än Bjursås.

Skulle ett OS gå här?

Visserligen hade man arrangerat OS tidigare här - det var 1932 - men nu var det nya tider, nya förutsättningar, nya krav.

Men amerikaner är amerikaner.

Som Gunde skulle ha sagt:

- Ingenting är omöjligt!

Jag träffade en grånad motell- ägare, som invandrat från Irland, samma dag som invigningen skedde och han gnuggade händerna.

Normalt hade han, och alla andra näringsidkare här, stängt under vintern. Det var på sommaren man öppnade sina motell för stressade amerikaner, som ville andas bergsluft, spela golf och tennis. Men på vintern var det stängt.

Fast inte 1980.

Nu var det öppet, fast bara för aktiva och journalister. Åskådarna fick bo i byar flera mil från Lake Placid.

- Ni är bra människor, sa denne irländare till oss pressmän/kvinnor. Ni skräpar ner, men ni är bra.

Lake Placid klarade av att arrangera tävlingarna. Det var värre med trafiken.

Man stängde av byn för allmän trafik - alla skulle transporteras med bussar.

Som nästan aldrig kom när de skulle.

Själv stod jag en kväll ute vid landsvägen vid mitt motell, sju kilometer utanför Lake Placid, och väntade på en buss efter tidtabellen. Jag fick vänta. Och vänta. Det kom ingen. Så det blev inget rapporterat den aftonen...

Men kommunikationsproblemen rubbade på inget sätt amerikanernas iver att gå iland med OS-uppdraget; kritiken var stundtals tuff, men den bemöttes med leende, vilket skulle visa sig vara en avväpnande taktik.

Själva tävlingarna?

Jag hade förmånen att live uppleva några av idrottshistoriens största ögonblick:

Vi satt i den fullsatta ishallen och såg det osannolika hända: USA:s hockeylag - ett gäng skolgrabbar - slog Sovjet, som ansågs oövervinnerliga.

Festen efteråt var lika osannolik. Lake Placid hade öppet hela natten; inte bara restauranger och klubbar - nej, här öppnade man sina privata hem också: det var bara att kliva in och ta sig en kopp kaffe eller en whisky i vilken finsoffa som helst.

Eric Heiden. Minns ni? Den amerikanske skridskoåkaren åkte hem samtliga fem distanser. Tog fem guld! Han hade lår som timmerstockar, ett leende som fick isen att smälta - och efter OS slutade han och utbildade sig till läkare.

Den makalösa sekundstriden i skidspåret mellan Thomas Wassberg och den väldige finländaren Juha Mieto.

Wassberg vann guldet. Med en hundradels sekunds marginal.

Wassberg ville dela guldmedaljen med Mieto, men reglerna sa nej till det.

Åtta år senare tog Calgary emot världen.

Oljestaden på den kanadensiska prärien med Klippiga bergen i fonden - som slog ut Falun i OS-kampen - bjöd på ett modernt spel: arrangörernas självförtroende och de nybyggda anläggningarna gjorde att man imponerades.

I Calgary vann skridskoåkaren Thomas Gustafsson två guld. En go och mjuk kille, som betvingade sina konkurrenter med kyla och finess.

Här seglade den östtyska konståkerskan Katarina Witt in på scenen som en äkta diva från vilken operascen som helst.

Och här fick vi uppleva kulturkrocken mellan proffs och amatörer i hoppbacken.

Finländaren Matti Nykänen var den suveräne: en skandalomsusad artist som bjöd på stor show.

Men i samma backe såg vi också Eddie Edwards, "Örnen" som med stora glasögon kastade sig ut för branten - och hoppade 50 meter kortare än alla andra.

Trots det fick han de största rubrikerna.

Det var kanske inte så konstigt. Han gjorde narr av den allt hetsigare elitidrotten - och kom till backen i limousine.

Själv tillbringade jag de flesta dagarna i Canmore och Banf, tio mil norr om Calgary, på Klippiga bergens sluttningar, där grizzlybjörnarna ibland tog sig ner till bebodda trakter och där vargarna kunde yla i den becksvarta natten.

Här åktes skidor. Och här fick vi uppleva den traumatiska modstulheten hos de svenska skidåkarna, som misslyckades kapitalt i de två första tävlingarna.

Gunde Svan var blek, orolig, frånvarande.

Alla pratade om den borttappade formen. Oron spred sig.

Det tycktes bli den sämsta längdskidinsatsen på många år.

Men plötsligt, precis som den nyckfulla vinden som svepte genom bergen, dök formen upp.

Gunde grundlade den svenska stafettsegern - och ännu några dagar senare vann han femmilsguldet.

Slutet gott allting gott.

Att det sen tog åtta timmar i virrvarret på flygplatsen när vi skulle hem till Sverige är en annan femma.

PER MALMBERG

Mer läsning

Annons