Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så här kommer världen att se ut

Annons

Förra lördagen skrev jag under Eftersnack-vinjetten att "efter den här veckans väldigt kyliga morgonpromenader till redaktionen kan vi väl vara överens om att klimathotssnacket är betydligt överdrivet, okej?".

Säg så här:

Att ironisera är att gå på slak lina och verkligen vilja störta rätt ned i fördärvet. Inget kan bli så svårt missförstått som ironi. Om jag inte visste det tidigare, vet jag det nu.

Inte för att att reaktionerna blev av klassiskt läsarstorm-format, men en liten bris strök mejlboxens kind och jag fick veta att man kan skämta om allt, till och med kungen, men det som med domedagsröst kommit att kallas för klimathotet inte gör det.

Klart jag vet.

Till och med jag anade vidden av årstidsförskjutningen när Novemberkåsan plötsligt kördes i december.

Och jag har förstått hur vår fina upplysta värld kan komma att se ut i framtiden, även om jag, dum som jag är, tror att människan - och naturen - till viss grad är hyfsat anpassningsbar och faktiskt kan stå emot, bara vi sätter stopp nu och tänker på hur ofta vi tar bilen runt hörnet till affären, vilket blekmedel vi använder när lakanen msåte vara kritvita och nästa gång lyckas hålla oss från att överdosera på plastpartyt hos Gittan i huset bredvid.

Jag är möjligen naiv, förmodligen okunnig, men någonstans måste man börja, och jag börjar med att låtsas om problemet.

Revolutioner startar ofta med blott en viskning.

Och den som talade om klimathotet så att man begrep var varken väderspåmannen Pär Holmgren eller vägtullen Maria Wetterstrand, utan - Anja Pärson.

I en intervju i tidningen Kupé, som alltid är sönderbläddrad av tristessangripna pendlare när jag vill läsa den på tåget till Grängesberg, sa Tärnabys drottning att tiden är kommen, att det är tid för eftertanke(ns kranka blekhet):

- Om man ser på de glaciärer jag har varit på de senaste åren märks det en enorm skillnad. Det är ett allvarligt problem. De säger att alpin sport om 20 år bara kommer att utföras över 1 000 meters höjd.

Det gav en klar bild, eller hur?

Jag inbillar mig att att ett stycke Anja av den där typen betyder mer för dig och mig, vårt medvetande, än tusen sidor i en forskningsrapport som alla säger sig läsa men ingen bryr sig särskilt mycket om när det väl kommer till kritan och plånboken får bestämma, som vi världsförbättrare brukar säga.

Alpina VM i Åre startar i dag.

Det kan, med svenska ögon, bli hur roligt som helst.

För det finns hopp.

Här är de:

Jens Byggmark, Markus Larsson och André Myhrer.

Slalom är en gren med ytterst små marginaler, men med rätt glid och rätt teknik, det som brukar kallas rätt förutsättningar, har Sverige guldchans i slalom. Kolla bara på Jens Byggmarks fantastiska resultat den senaste veckan.

Anja Pärson och Therese Borssén.

Nu har Anja i och för sig haft en väldigt tung säsong hittills, men kom ihåg att hon varit knäskadad. Och kom också ihåg att hon är en tjurskalle, en sån som vägrar att förlora.

Dessutom är hon komplett och därför medaljkandidat i alla grenar. Borssén? Marlies Schild är givetvis etta, men bakom henne skuggar Rättviks finest.

Den svenska säsongen hittills har succéstämpel på sig, trots det uteblivna Anja-jublet. Fem världscupsegrar - Borssén, Larsson, Myhrer och Byggmark gånger två - är ett facit som i förlängningen, när coverbanden börjar veva sina afterski-covers, mycket väl kan få oss att hoppa i bottenfrusna fontäner om bara några dagar.

Det är ingen tillfällighet att Sverige, med både bredd och skarp topp, just nu är tvåa i världen, bakom stornationen Österrike och framför alltid farliga USA.

En medaljfest skulle förresten behövas.

Inte bara för det lyft den skulle betyda för sporten och rekryteringen, för fortsättningen, utan också för det andra.

Februari i toppluvelandet.

Kan du tänka dig något värre?

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons