Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så är livet i Nepal för Inka från Dala-Floda

/
  • Inka har alltid känt att hennes liv fanns någon annanstans än i Sverige. När hon var 25 reste hon till Nepal för första gången, och älskade det från första stund. För ett år sedan gick hon, gravid, halvvägs upp till Everest Basecamp. Nu drömmer hon om att hennes dotter ska bli tillräckligt stor för att även hon ska få uppleva världens högsta berg och världens bästa paddelforsar
  • Förra sommaren bestämde sig Inka och Amrit för att skaffa barn. Mindre än ett år senare hade de gift sig, flyttat från Nepal till Dala-Floda och fått lilla Lilja. Nu, sex månader gammal, är hon i sin pappas by för första gången.
  • I Nepal är det väldigt viktigt att gifta sig inom sin etniska folkgrupp. Men när hon för första gången presenterades för Amrits stora familj möttes hon bara av glädje. De hade väl gett upp att han skulle gifta sig över huvud taget, och det var inget problem att jag är västerländsk, vi har på något sätt fripass, berättar Inka och skrattar.
  • 2008 startade Inka det banbrytande tjejprojektet Himalayan River Girls, där hon utbildar nepalesiska kvinnor till forspaddlingsguider. Modiga kvinnor, som vågar trotsa de inbitna könsrollerna och omgivningens reaktioner…
  • Inka har alltid känt att hennes liv fanns någon annanstans än i Sverige. När hon var 25 reste hon till Nepal för första gången, och älskade det från första stund. För ett år sedan gick hon, gravid, halvvägs upp till Everest Basecamp. Nu drömmer hon om att hennes dotter ska bli tillräckligt stor för att även hon ska få uppleva världens högsta berg och världens bästa paddelforsar
  • Efter ett dygn i Amrits lilla by var lilla Lilja lokalkändis. Alla är så nyfikna och så supervana med barn här så de bara tar henne och skickar vidare, jag får knappt ha henne själv, berättar Inka och ler stort.
  • 2008 startade Inka det banbrytande tjejprojektet Himalayan River Girls, där hon utbildar nepalesiska kvinnor till forspaddlingsguider. Modiga kvinnor, som vågar trotsa de inbitna könsrollerna och omgivningens reaktioner…
  • Förra sommaren bestämde sig Inka och Amrit för att skaffa barn. Mindre än ett år senare hade de gift sig, flyttat från Nepal till Dala-Floda och fått lilla Lilja. Nu, sex månader gammal, är hon i sin pappas by för första gången.
  • Förra sommaren bestämde sig Inka och Amrit för att skaffa barn. Mindre än ett år senare hade de gift sig, flyttat från Nepal till Dala-Floda och fått lilla Lilja. Nu, sex månader gammal, är hon i sin pappas by för första gången.
  • Förra sommaren bestämde sig Inka och Amrit för att skaffa barn. Mindre än ett år senare hade de gift sig, flyttat från Nepal till Dala-Floda och fått lilla Lilja. Nu, sex månader gammal, är hon i sin pappas by för första gången.
  • Efter ett dygn i Amrits lilla by var lilla Lilja lokalkändis. Alla är så nyfikna och så supervana med barn här så de bara tar henne och skickar vidare, jag får knappt ha henne själv, berättar Inka och ler stort.

För elva år sedan åkte Inka Gurung, 36, till Nepal för att vandra i Himalaya. Hon föll pladask för både människorna och naturen, fann passionen i forspaddlingen och upprördes över att alla guider var män.
Sedan dess har hon startat sitt äventyrsföretag Far Away Adventures, utbildat nepalesiska kvinnor till forspaddlingsguider, gift sig med en nepalesisk man – två gånger – och fått en liten dotter.
– Jag har provat på att leva Svenssonliv, men det är ingenting för mig, säger Inka, som stortrivs med att bo halva året i Dala Floda och halva i Nepal.

Annons

– Där bor vi, vid geten!

Inka pekar på ett stort, orange tält, som står uppspänt mitt emellan en buffel och en brun, tuggande get. Framför tältet sprätter en tupp, familjens risfält brinner grönt och hibiskusens blommor lyser varmt rosa.

Vi sitter på en bastmatta på verandan och Inkas svärmor serverar den nepalesiska nationalrätten dal bhat; ris, grönsakscurry, kyckling och ett spad på linser.

Vi befinner oss i den lilla byn Fishling, en av många byar utmed den skumpande vägen mellan landets största städer Kathmandu och Pokhara. Att hitta Inka var enkelt. Försäljarna vid vägkanten pekade ivrigt mot huset på höjden, när jag frågade efter den svenska kvinnan som är gift med Amrit, en man från byn.

Och inte bara gift en gång, utan två. I vintras här på gården i Fishling, och ett halvår senare på Inkas föräldrars gård i Stalbo. I samband med namngivningsceremonin för parets lilla dotter, Lilja.

Inka ler när hon berättar, pratar med händerna så att de röda armbanden klirrar.

– Ah, de här hade jag faktiskt på mig på bröllopet här, och kjolen med!

År 2000 reste 25-åriga Inka på semester till Nepal för första gången. Under en raftingtur (gemensam forspaddling i stor gummibåt, red anm.) på floden fick hon för första gången syn på några forspaddlare.

– Det såg så tokigt roligt ut att jag bestämde mig för att gå en kurs!

Och så var hon fast. Hon struntade i att åka vidare till Indien, och började jobba med barn och paddling i en liten by.

Många forsar och flygresor senare, 2008, startade hon projektet Himalayan Adventure Girls, för att försöka rucka lite på de stenhårda könsrollerna och få nepalesiska kvinnor att börja jobba med paddling.

– Jag åkte tillbaka till den gamla byn och hittade en tjej som var sugen, Kanala. Hon var den enda som var 16 år och inte gift än...

Bebisskrik letar sig ut genom den blå dörren och Inka reser sig smidigt på bara fötter.

Ett ögonblick senare är hon tillbaka med ett stort leende.

– Det var inte hon, det var kusinen...

Vi sitter tysta en stund medan tallrikarna fylls på med ris och linser. Lyssnar på de gamla bussarna som skramlar förbi på vägen, tittar på en av familjens många kvinnor som sköljer kläder i en balja och på en annan som kånkar runt på den nyvakna kusinen. Hela tiden är det människor på gården och verandan, nyfikna, leende.

Inka pratar då och då nepalesiska, med Amrit, hans morbror, mamma, syster, bror, en granne, en kusin, en annan granne...

– Tänk att vi kom hit i går. Tiden här är så långsam att det känns som om vi har varit här en vecka.

Paret flyttade nämligen till Inkas timmerhus i Dala Floda i vintras, för att föda barn i Sverige, och det är först nu som de har åkt tillbaka, först nu som Amrits familj träffar den nya lilla tjejen.

– Det är jätteroligt! Alla är så supervana med barn här, de bara tar henne och skickar vidare, det är ingen som frågar. Även människor som jag inte känner, haha, jag får knappt ha henne själv. Men jag tycker att det är väldigt häftigt!

Flera kvinnor har frågat Inka om hon födde själv, hemma. Många kvinnor i Nepal gör det, för att sjukhusen är för dyra, för dåliga eller ligger för långt bort, men även för att många är för blyga för att vilja ha hjälp.

Och det är bara en av många skillnader mellan länderna. Nepal är ett av världens fattigaste länder och trots att inbördeskriget tog slut 2008, när maoisterna tog över makten, finns enorma problem kvar. Inka suckar när hon pratar om korruption och miljöproblem.

– Att vara här mycket är helt underbart, men att bo här, det är så frustrerande. I Sverige pratar vi om Juholt, Reinfeldt, klagar på skolor och sjukvård, men det är ingenting mot hur det är här. Vi har till exempel med oss tygblöjor till Lilja, för att vi inte vill slänga vanliga blöjor på sopberget bakom kullen där borta. Det finns ingen källsortering, inget välfärdssystem.

Men skuggan i hennes blick försvinner snabbt. Nepal är trots allt landet hon älskar, hennes andra hem.

– Det blir bättre, det är något på gång. Jämställdheten till exempel. För tio år sedan såg man inga tjejer som cyklade eller gick i jeans, men det börjar komma. Och flera tjejer jobbar som både paddlings- och trekkingguider nu, det fanns knappt när jag startade tjejprojektet för tre år sedan, lägger hon till och ler stolt.

För enligt nepalesisk tradition ska kvinnor inte ha den typen av jobb. De ska ha traditionella kläder, inte flytväst. Och de ska absolut inte sova ute med gruppen, med andra män.

– Det har varit ett stort problem, att tjejer vill gå kursen men inte får åka iväg. Många har börjat men hoppat av. De har gift sig, eller haft en pappa som har varit emot det. Eftersom det är så ovanligt med kvinnor i yrket är det väldigt tufft för dem, rollspelet med killarna och omgivningens reaktioner.

– Men vet du; ju mer jag pratar med tjejerna här om jämställdhet, desto mer upprörd blir jag över hur det är i Sverige. Vi ligger så långt fram, men ändå tjänar män mer, ändå är det män som får chefsjobben.

Amrits systerdotter kommer bärandes på lilla Lilja, som just har vaknat. Hon har en Alfonsbody, en liten mörk lock på huvudet och en prick i pannan, som enligt den nepalesiska familjens vidskeplighet ska skydda mot spöken om natten.

Inka pussar sin dotter och hon står och guppar i mammas knä en stund, innan hennes farbror kommer och lyfter upp henne, sedan farmor, sedan pappa.

Inka och Amrit träffades för 2,5 år sedan, genom paddlingen. I Nepal är det väldigt viktigt att gifta sig inom sin etniska folkgrupp, men Amrits familj reagerade bra.

– De blev jätteglada. Det var inget problem att jag är västerländsk, vi har på något sätt fripass och står utanför systemet, berättar Inka och skrattar.

– De hade väl gett upp att han skulle gifta sig över huvud taget, eftersom han var runt 30.

Exakt hur gammal han var vet de inte. I Nepal firar man inte födelsedagar.

– När folk frågar honom i Sverige hur gammal han är brukar han svara Öh, tja... runt 31 tror jag, berättar Inka och skrattar.

Amrit har fått jobb inom skogsröjningen i Dalarna, och håller för fullt på att lära sig svenska. Han berättar att han tycker om att fiska abborre och öring i Dala Floda, och att plocka svamp.

– Men jag tycker inte om vintern, det är tråkigt för ingen är ute.

Medan Amrit busar med sin dotter och den kvava luften fylls av regn tar Inka med mig på husesyn.

Stenhuset är mörkt och det luktar rök från vedspisen i det pyttelilla, långsmala köket.

– Här inne äter vi, på golvet. Det är väldigt osvenskt, men visst är det mysigt? Amrits mamma sover här i köket, och där i rummet sover hans äldsta bror med fru och barn. Uppe sover hans två andra bröder med familj.

Pappan nämns inte och jag kan inte låta bli att fråga.

– Ah, han bor inte här, han kommer och hälsar på ibland men han bor hos sin andra fru, i Pokhara.

Duschen är en slang framför huset, tvättvattnet kokas och toaletten är ett hål i brädgolvet... är det svårt med skillnaden i bekvämlighet?

– Nej, det har faktiskt aldrig stört mig så mycket. Det svåraste är maten. Egentligen har jag inga problem med att äta dal bhat två gånger om dagen, men nu när jag ammar är det jobbigt. Fast bland hittar de yoghurt till mig, och i dag hittade Amrit två bananer.

Det regnar ordentligt nu, trots att det är oktober och monsunperioden är över, och hönorna tar skydd på verandan tillsammans med den stora familjen.

Inka berättar att hon har älskat Nepal från första stund.

– Jag kände mig direkt så otroligt välkommen och folk är så ärligt glada och nyfikna. Jag har lärt mig att leva stressfritt här, det är nog det som har förändrat mig mest. Det känns helt sjukt hemma i Sverige, att se hur folk stressar.

Vad säger dina föräldrar om att du har valt att leva halva ditt liv så långt bort?

– Åh, de är inte förvånade över någonting, jag har alltid rest mycket. Mamma var orolig när jag var yngre, men nu när vi har fått Lilja är hon superlycklig. Över att jag överhuvudtaget ville skaffa barn, haha. Och hon tycker att det är superhäftigt att Amrit är från Nepal och att Lilja får växa upp med två världar.

Och du då, om någon hade sagt till dig för 15 år sedan att du skulle flytta till Nepal och gifta dig med en nepales?

– Haha, jag hade nog inte blivit förvånad. Redan som liten bestämde jag mig för att flytta från Sverige, tyckte det var ganska kallt och tråkigt. Jag har provat på att leva lite Svenssonliv, men det har aldrig varit något för mig!

När jag säger hejdå till den stora familjen tar Amrits mamma min hand. Säger att jag är välkommen tillbaka när som helst, att hennes hem är mitt.

Mer läsning

Annons