Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ryssdramat i Laggbyn 1944

Annons

Vad hände sedan? Var finns våra fäder i dag? Kan vi få veta deras öde? Hur ska vi bära oss åt för att skaffa uppgifter?

Varför har det varit "locket på" under så många år?

Detta var några av de otaliga frågor som många går och bär på än i dag i trakterna. Under måndagen träffades flera av frågeställarna på en känsloladdad träff i Snöåns gamla skola.

- Jag har en rysk pappa, berättar Inger Gustafsson, Ludvika. Han heter Alexsej Perov men jag har aldrig träffat honom och vet inte vad som hände honom efter 1944.

Inger, som föddes i juni 1945, berättar att även hennes två mostrar i Laggbyn blev med barn med de ryska fångarna.

- Det enda jag vet är att min pappa hette Anatolij Becov. Jag är född i februari 1945, säger Margareta Gustafsson, som även hon fanns med vid måndagens laddade träff.

De visar stolt upp sina svartvita foton på sina pappor som de efter många år av väntan erhållit från sina mammor. Ingen av flickorna fick i sina uppväxthem inledningsvis veta något om vem som var deras biologiska föräldrar.

- Nej, verkligen inte. Det var tabu att berätta om detta. Jag fick av misstag reda på det när jag var 14 år gammal. Då kändes det som om hela min värld rasade samman.

- Frågan var oerhört laddad och min mamma och fosterpappa ville absolut inte tala om detta. Det var helt enkelt för känsligt, konstaterar Inger.

Hon känner dock ingen som helst bitterhet mot sin mor eller framlidne styvfar.

- Absolut inte, men jag känner att jag har frågor inne i mitt hjärta som jag ännu inte har fått svar på. Vad hände min pappa efter september 1944? Lever han, eller är han död och var och när och hur dog han?

- Jag har kanske halvsyskon som jag inte har någon som helst kännedom om. Det känns som att jag måste få svar på alla frågor innan jag slutligen kan sätta punkt för allt.

När Folke Jansson, 71, Snöån, tar fram ett gulnat fotoalbum, visar kort och berättar att han träffat Ingers far någon gång 1944, får hon svårt att hålla tillbaka tårarna.

- Du har träffat min pappa och det har inte jag. Hur var han? Vad sysslade han med? frågade Inger.

- Han var väl något av lägerchef i Abborrtjärn och var utbildad skräddare, berättade Folke. Det verkade att vara en fin man.

Även Ingers dotter, Ann-Sofie, fanns med.

- Är det min riktiga morfar? utbrast en rörd dotterdotter. Jag hoppas verkligen att mamma och jag ska kunna hitta fler uppgifter om honom framöver.

Under de tre år, som fångarna fanns i trakten, blev dessa mycket populära gäster.

- Man hörde aldrig talas om några inbrott eller något negativt mot ryssarna. Tvärtom var det arbetsvilliga och trevliga människor, förklarar Folke Jansson.

Initiativtagaren Swen "Snöå-Swen" Eriksson, 72, hade till och med ordnat två tårtor till måndagsträffen. En sovjetisk och en svensk med texten "Snöån 1944".

- Vi måste känna den äkta atmosfären när vi träffas här i dag, underströk Eriksson.

- Tyvärr är mycket höljt i dunkel om vad som hände efter september 1944. De uppgifter jag har är att samtliga sändes till fronten och att tyvärr endast en eller ett par överlevde krigsslutet.

Swen berättar att de som satt internerade var ryska fångar som lyckats fly från tyska fångläger i Norge och Finland. En del var desertörer ur den sovjetiska armén.

- Att man lämnade ut alla var väl frukten av kohandel mellan Stalin och Per-Albin Hansson. Ryssarnas öde i Laggbyn var inte något som det skrevs om i svenska medier. Allt skulle ske så obemärkt som möjligt.

Eriksson har endast positiva minnen av deras tre år i trakten.

- De var arbetsvilliga och slet hårt i skogen. Vältränade och självklart mycket attraktiva för bygdens unga kvinnor.

En gång i veckan var det bio i den sedan länge rivna ordenslokalen i Snöån. Ibland även dans. Efter detta marscherade hela truppen, under tonerna av ryska sånger, en mil tillbaka till förläggningen.

- Det var länsman (Harry Jansson) i Smedjebacken som skulle hålla koll på fångarna. Han tittade väl till dessa en gång i veckan. Han cyklade dit för polisen hade inte råd med gengasbilar. De som var internerade hade inga planer på att fly.

- Vad jag har hört var det en eller två som försvann under alla år.

Swen Eriksson berättar att en man som var internerad var på besök i bygden för runt tio år sedan. Han hälsade på en son som han aldrig hade träffat.

- Det var och är mycket starka känslor kring allt som hände för 60 år sedan. Jag hoppas att de som söker sina svar även kommer att få dessa framöver, tillägger Eriksson.

Rysslägret är ett begrepp i Snöån men som ytterst få verkligen känner till innebörden av.

HARALD LOHSE

Mer läsning

Annons