Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rusade ut genom den tjocka röken

Annons

Rasche och en arbetskamrat skulle jobba i två dagar på ett företag i Gävle.

De bokade rum på Centralhotellet.

Vid ett-tiden på natten låg Rasche på sitt rum på fjärde våningen, men kunde inte sova. Plötsligt kände han röklukt.

Han berättar:

- Jag öppnade ett fönster i rummet och såg att det vällde ut rök. Jag satte på mig byxor och jacka och tog med mig datorn och sprang ut i korridoren.

- Det var rök i korridoren, så jag knackade på alla dörrar jag kom åt och skrek att det brinner. Många sov.

När han kom fram till trapphuset var det fyllt av rök. Värmen var stark.

- Jag pratade med min kompis och undrade om vi skulle vända om eller springa nedför trapporna.

- Vi bestämde oss för att springa. Vi tog ett djupt andetag och löpte ner. Vi andades inte och jag minns inte så mycket mer förrän vi kom ut på gatan utanför hotellet. Där stod andra hotellgäster, flera brandbilar kom åkande och poliser kom från alla håll, berättar han.

Han vill inte påstå att situationen var kaotisk.

- Nej, det var förhållandevis lugnt. Jag minns att vi tyckte det var så tyst.

Något brandlarm hörde han aldrig på sin våning.

- Nej, något larm gick inte och det tycker jag förstås är väldigt konstigt. Om jag hade hunnit somna kunde den här natten ha slutat väldigt illa.

- När vi stod på gatan och såg lågorna och röken från hotellet såg vi också hur folk togs ut från sina rum via brandmännens stegar. Vi bodde ju också högt upp.

Vid tretiden på natten, två timmar efter det att Rasche kommit ut ur det brinnande hotellet, fick han åka buss till ett annat hotell.

- Vi var tre personer i ett rum. Men jag kunde inte sova efter vad jag gått igenom.

I går morse arrangerades ett informationsmöte för de evakuerade hotellgästerna. Bland annat intervjuades de av polisen.

- De berättade att branden troligen var anlagd och att man inte visste hur illa skadade de bilar var som stod i hotellets garage. Där stod min bil. Jag har ingen aning om i vilket skick den är, säger David, som sedan fortsatte sitt planerade jobb i Gävle, innan han på kvällskvisten tog tåget hem till Leksand.

- Jag måste få sova. Jag är trött men in te chockad, sade Rasche, amerikan som gifte sig med en Leksandskulla och som bott i Leksand sedan 1987.

PER MALMBERG

Mer läsning

Annons