Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rockens kebabpizza

Annons

Dags för en pinsam och förnedrande bekännelse jag hittills bara delgivit ett fåtal synnerligen goda vänner och som troligen kommer leda till eviga plågor i de usla rockskribenternas skärseld när den dagen kommer.

Tidigare i år kom den dagen för The Clashs frontalgestalt, den store musikaktivisten Joe Strummer. Han befinner sig troligen i de nydanande rockikonernas himmelrike.

Samma dag som London calling släpptes i Sveriges köpte jag den på vinyl. Det här var i den mörka medeltid då cd-formatet bara var en visionär gnista i någon skivbolagsdirektörs giriga ögonvrå. Kanske inte ens det.

Efter att ha köpt plattan knatade jag hem, hystade platta ett och två på Ferguson-spelarens gummimatta, plöjde igenom hela dubbeln i ett svep. Sedan gick jag omedelbart tillbaka till min lokala skivaffär och bönföll ägaren om att få lämna tillbaka albumet. Jag tyckte det var rena skiten från första ackordet till sista.

Om jag minns rätt valde jag bort London calling till förmån för Thin Lizzys Chinatown och en platta betitlad Chase the dragon med Magnum.

Antagligen kände jag mig ganska nöjd. Två prima hårdrockskivor mot ett tokpretentiöst och illa producerat punkrockshaveri.

Det ögonblicket är och förblir en av de stora skamfläckarna i min i övrigt patetiska och på alla sätt och vis ynkliga självbiografi.

Tiden läker dock sår och får de mest lumpna själar att mogna.

The Clash är inte världens uslaste och mest överskattade band.

En samling med 41 låtar av The Clash som spänner mellan den förträffliga stilbildande urpunksingeln White riot från 1977 och den stormiga uppbrottsperiodens tidstypiska och ganska gräsligt fotbollskörsmittade politiska hejaramsa This is England från tant Thatchers rike anno 1985, kittlar ganska skönt i kistan.

Personligen kommer jag alltid att föredra The Clash arketypiska, tidiga, renodlade punkrockperiod, då Strummer och kompani i droggödslat politiskt vredesmod spottade musikaliska köttloskor till sånger mot pogodansarna framför kravallstaketet.

Den västindiska ska- och reggae-kryddade politiska intellektrock som bandet formligen flödade ur sig på de storslaget anlagda mästerstyckena London calling och Sandinista är toppklass, men inte lika svettstinkande omedelbar.

Möjligen beroende på att jag även i mitt äldre och mognare tillstånd har väääääääldigt svårt att haja storheten med ska-musik.

Ska sanningen fram tycker jag nog att fusionen mellan västindiska rytmer och stötig brittisk knegarpunkrock är en något överskattad musikalisk kebabpizza på rock'n'rollens meny.

GULD till sånger som Clash city rockers, men bara silver till låtar som The guns of Brixton, således.Helhetsintrycket av The Essential Clash kan dock inte bli annat än GULD.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons