Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Resan genom livet - började på cykel

Annons

Redan andra dagen frågade chefen, om jag ville följa med och cykla runt sjön Väsman med ett budskap till folket i bygden. För nu hade folkhemmet börjat öppna dörren till det så kallade finrummet, därmed skulle vi sälja den nya bäddsoffan.

- Vi cyklar en dag, en dag när Gud vill och solen skiner, sa David, den genomsnälle läromästaren.

Så blev det solsken en dag, det var mitt i sommaren, glädjen att få komma till nya trakter lät spännande för en ung lärling.

Mästaren själv hade pumpat åkdonen, stora ballonghjulsförsedda cyklar, som firman stod till godo med.

Jag fick ta klisterhinken på styrstången, möbelhandlaren själv tog matsäcken och annan rekvisita.

- Vi blir säkert borta tio till tolv timmar. Min fru Maria har gjort i ordning en stor matsäck, log David och sa, nu far vi.

Denna resa blev för mitt liv en oförglömlig upplevelse, där ödmjukhet, vänskap och personlig omtanke satte sina spår även i mitt liv.

- Vi är ute och cyklar med framtidens familjelycka, sa möbelhandlaren så fort vi träffade folk i byarna runt sjön Väsman.

Sedan visade det sig att det blev en försäljningsframgång av stora mått.

Vi på firmans tapetserarverkstad fick stoppa och klä mängder med soffor. Sedan fick jag cykla med kärra miltals från affären med den nya familjelyckan till hem där kökssoffan var enda viloplatsen.

- Vi är med och bygger upp ett nytt samhälle, sa de äldre tapetserarna. Med hammaren, spiken, synålen och saxen. Det gamla skråyrket blomstrade som aldrig förr i bygden.

I Ludvikatrakten murades byggnadsgrunder både tidigt och sent på kvällarna, så mursleven var flitigt använd.

Stor efterfrågan på arbetskraft rådde.

Den 19 augusti 1945 steg jag på tåget till Stockholm, för att fortsätta min utbildning till tapetserare och gardindekoratör.

Skolan och bostaden låg på Kungsholmen.

Mitt stora intresse var också idrotten. Fort fick jag därför många kamrater som idrottade. Samtidigt växte mitt intresse för föreningslivet och den känsla av gemenskap, hänsyn och ödmjukhet som uppstod.

Men skolan och det personliga idrottandet tog nästan all tid ett par år, för de idrottsliga framgångarna var bra efter dåtida förhållanden.

På den tiden idrottade nästan all ungdom. Alla ville bli en ny Gunder Hägg eller Arne Andersson, den senare var min tränare ett par år. Troligtvis blev jag för hårt tränad, mina njurar fick stryk och jag måste sluta idrotta, enligt läkarna. Om inte, skulle jag dö inom sex månader, sa en känd idrottsläkare till mig.

Efter avslutad yrkesutbildning, var det bara att välja arbetsplats, nära nog vart som helst i landet. Jag blev kvar i Stockholm, fick arbete i en exklusiv möbelaffär.

Där fick jag rita och sy gardiner till de stora Östermalmsvåningarna.

Längtan hem till landet började kännas mer i kroppen. Så en dag vände jag kosan till min barndomsby, som tur var, för där träffade jag min kära hustru.

Arbete fanns omgående hos Ruben Anderssons Möbelaffär i Smedjebacken, som tapetserare.

Jag hjälpte även till med begravningsbyrån och dess bilkörning. Det blev en upplevelse i tidiga år.

Under en tioårsperiod körde jag ambulans vid Smedjebackens sjukstuga. Så under åren som gått, har jag förstått att vara hjälpsam, efter bästa förmåga.

Ja, åren har gått, nu har jag sedan 30 år min anställning vid Smedjebackens Vårdcentral.

Så arbetet med och omkring människor har varit min stora glädje. Känslan att få arbeta med både en varm och en kall hand, samt se ögon i både hopp och förtvivlan. kan sätta sina spår.

Utan några personliga jämförelserna finns det i den unga lärlingspojkens handlingssätt symbolik som påminner oss alla att lärlingar är vi nog hela livet, trots olika titulaturer.

ULF JANSSON

Mer läsning

Annons