Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Reggae i storformat

Annons

Det var dessvärre inget fullsatt Cassels som fick chansen att musiknjuta på fredagen. Arrangemanget, där Cassels konsertförening i samarbete med Haffas, riktat sig till den lite yngre publikens öron, hade inte riktigt nått ut. En viss betydelse hade säkert kommunikationssvårigheter- att ta sig till och från Grängesberg en kylig marskväll är kanske inte det enklaste för den som inte nått körkort. Dessutom visade en snabb koll med bland annat gymnasieelever att annonseringen inte nått riktigt fram.

Ett femtiotal eldsjälar gav salongen ett lätt ödsligt intryck innan entré, men det hindrade inte musikerna från att ge sitt bästa från scenen.

Första förband var Pär Eriksson och David Sivelind, två killar med känsla för gitarr i både pluggad och akustisk version. Pär Erikssons röst i opluggat ackompanjerade "Higher" gav prov på både fyllighet och charmig känsla. När killarna bytte till pluggat och instrumentalt behövde de lite förstärkning, konstaterade Eriksson.

- Men vi har spelat in trummis och basist på cd- det är smidigt för då spelar de aldrig fel. Men det kanske vi gör...

Annorlunda arrangemang med influenser från irländsk folkmusik och grekisk rytm i Hendrix-inspirerad solofingerfärdighet skapar behov att höra mer, liksom avslutande el-medleyet med "ja må han leva", "Super Mario Bros" och "Bamse" i överraskande version.

Niklas Holmgren-Persson med egna akustiska kompackord, vågade sig bland annat på Stefan Anderssons "Catch the moon", innan Lion Dub invaderade scenen.

Keyboard, gitarr, bas, sång, slagverk och inte minst tre blåsare resulterade i ett imponerande sound från Casselsscenen. En hel del rastahår av lejonmanskapacitet gav extra intryck åt reggaegung där karakteristisk rastafaristuk kontrasterade mot blåsarnas mer salongsmässiga framtoning. Musikmässigt är Lion Dub en enhet och en medryckande sådan. "Dub" står enligt rastalexikonet för musik utan soloinsatser, men med elektroniska effekter och Lion Dub ger i mycket intrycket av ett kollektiv, ett glädjefyllande reggeastorband som får sin publik i stämning redan från första takten. Hos Lion Dub är "No woman, no cry" utbytt mot mer optimistiskt rara "Woman" utgiven på maxisingel i Tyskland. En låt som följdes bland annat av gladreggae med textraderna "How I love this reggaemusic", medan salongen gungade med i plåtfatsrytm.

LENA RELTE

Mer läsning

Annons