Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Publikrekord för ljummen Rigoletto

Annons

musik | opera

rigoletto

av G V Verdi

Dalhalla

fredag 9 augusti

Libretto: F M Piave efter V Hugo

Dalasinfoniettan och Kuopio symfoniorkester

Dalasinfoniettans kör och Savonlinna Opera Festivalkör

Dirigent: A Hold-Garrido

Regi: R Långbacka

I rollerna: J-C Bae (hertigen), R Laukka (Rigoletto), A-M Jurvelin (Gilda), G Nikolsky (Sparafucile), E Garanca (Maddalena),

T Valjakka (Giovanna) med flera

Rigoletto har flera möjliga utgångspunkter för regissören. Verdi själv fäste stor vikt vid de spegelbilder som Rigoletto/Monterone utgör och den förbannelse som Monterone nedkallar över den hånande narren (Verdi var ytterst förtjust i förbannelser och använde dem också i Maskeradbalen och Nabucco).

Regimässigt landar den ett och ett halvt år gamla uppsättningen på Kungliga operan (ges också kommande säsong) ungefär här. Stanislavskij tog i tidernas kanske mest berömda uppsättning fasta på Rigolettos allians med den korrumperande makten i ett feodalt samhälle - tacksamt när Tsarryssland bara var drygt 30 år borta och i ljuset av Sovjetunionens kulturideal.

Ralf Långbacka väljer i Savonlinnas uppsättning som kom till Dalhalla i fredags att betona maskerna: Rigolettos dubbelnatur - han blir en annan i sin narrutrustning, men tror sig också bara kunna lägga av den och bli sig själv igen. Hertigens multinatur - han kläder ut sig till olika karaktärer i sin ständiga jakt på framgångar som förförare.

Uppsättningen är full av synliga klädbyten. Men det är en alltför bakåtblickande och odynamisk regi som är huvudanledningen till att den här Rigoletto bara undantagsvis går från ljummen till intensiv hetta.

Scenografin är nära att bli överlastad och har inga inslag som gör något av att operan uppförs i Dalhalla. Kostymeringen är roligt bjärt.

Föreställningen skulle vinna på om framställningen också hade många ansikten. Men Raimo Laukka, som alltså gjorde Rigoletto trots förhinder att sjunga under genrepet, lyckas inte fånga hovnarrens karaktär, därtill är han för sober när han borde vara extrovert och vulgär. Långbacka gör ett märkligt val när han efter enleveringen låter Rigoletto göra entré inför hovet utan sin narrdräkt - trots att Rigoletto tydligt försöker hålla skenet uppe med narrskämt innan sanningen går upp för honom.

Men just som fadern gör Laukka en stark tolkning. Vi vet sedan hans potenta Don Carlo di Vargas i Ödets makt att han har en förödande vacker baryton, men kunde inte begära att han skulle vara i toppform på fredagen.

Han drabbas av en liten röstspricka i första akten, och ytterligare en i tredje, och avstår klokt nog från publikknipande långa och stora sluttoner. Det är istället med en mjuk och varm röst som hans karaktärisering av den förtvivlade fadern övertygar. En Laukka i form gör mer av rasandet mot hovet i "Cortigiani, vil razza dannata".

Som en av operalitteraturens klassiska tenorroller finns en tolkningstradition ända från Caruso som Jae-Chul Bae måste förhålla sig till. Hans hertig är ung, viril och en aning kantig och vårdslös; inte alls fel sett till rollen. Bae är en verklig tenordynamo, med sin en aning torra spintoröst.

Han avstår inskjutna skratt i "Questa o quella" under vilken han är helt i otakt i första versen. Hans "È il sol dell'anima" och hans solon i kvartetten är alltigenom härliga.

Bae går upp på sluttonen i duetten "Che m'ami deh! ripetimi", och når sin höjdpunkt med en i huvudsak lyrisk framställning av "Ella mi fu rapita!... Parmi veder le lagrime", men avstår höjdtonen i vansinnigt svåra "Possente amor" (en aria som nästan alltid stryks). I "La donna è mobile" har han svårt att hinna med i slutknorren.

Röstligt är det Anna-Maria Jurvelin som Gilda som är starkast. Hon fångar ljuvt bilden av den flicka som är så kär i att vara kär (på något annat sätt kan väl inte hennes agerande förklaras?) att hon går i döden för ett svin. Jurvelin har en tendens att ta över de många duetterna med Laukka. Hennes "Caro nome" är en triumf och kvällens nackhårsresare.

Gleb Nikolsky har, det visade han som som Banquo i Macbeth, ett underbart röstmaterial att arbeta med, en stor och varm bas. Hans yrkesmördande Sparafucile är mer pragmatisk än demonisk. Elina Garancas Maddalena är traditionell men mycket bra. Erfarna Taru Valjakka betonade de komiska detaljerna i porträttet av den giriga Giovanna. Kören svarar för bra skådespeleri och sjunger medryckande.

Kvällens verkliga hjältar finns i orkesterdiket. Det är anmärkningsvärt hur väl dirigenten Alberto Hold-Garrido smält samman Dalasinfoniettan med Kuopio symfoniorkester.

Hold-Garrido är en drömdirigent för sångarna, med sitt uppmärksamma anpassande av tempi och orkesterstyrka. Duetten mellan oboeisten och Gilda i "Tutte le feste al tempio" var ljuvlig. I fjärde akten skapar Hold-Garrido intensiv dramatik och nästan bara där lyfter föreställningen.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons