Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Publiken var helt vild"

Annons

Boney M bildades 1975. Det var den tyskfödde producenten Frank Ferian som sjöng låten Baby do you wanna bump. När låten blev en hit, bestämde han sig för att skapa en grupp att använda i press och tv. Gruppen bestod av dansare och modeller, som var rekryterade speciellt för sitt fördelaktiga yttre.

När låten, i slutet av året, började sjunka på toplistorna, bestämde sig Ferian för att skapa en mer permanent grupp. Det var starten på det riktiga Boney M. Under de närmast kommande åren spelade de bland annat in Take the heat off me, Daddy Cool och Sunny.

Det var dock först genom albumet Nightflight to Venus, med bland annat Rivers of Babylon och Crazy like a fool, som gruppens stora genomslag kom. Det var också då som Boney M blev ett namn att räkna med i Sverige. Här var det bandet man lyssnade till på de allra första diskona.

Från den tiden finns bara Bobby Farell, frontfiguren, kvar i bandet. Mazie Williams, Marcia Barrett och Liz Mitchell har bytts ut mot Cherry Miller, Maureen Pengel och Daisy Boelhouwer.

På lördgskvällen uppträdde de på Brända tomten i Ludvika. Efter konserten fick NLT chansen att träffa Bobby och tjejerna i bandet på deras hotell i Ludvika. Det var en mycket uppsluppen kvartett, som var öppna och trevliga. Och som gärna svarade på våra frågor.

Bobby, vilken är den största skillnaden mellan dagens Boney M och den grupp som slog igenom i slutet av 70-talet?

- Då var vi bundna vid ett skivbolag och hade inte så mycket att säga till om själva. I dag har vi total frihet att göra vad som faller oss in. På det sättet har vi mycket roligare nu.

Ni ser ut att trivas på scenen. Har ni roligt när nu uppträder?

- Självklart. Det är viktigt att ha roligt, och vi älskar att stå på scenen.

Men ni uppträder mellan två och tre gånger i veckan på olika platser i världen. Är det inte svårt att hinna med att ha ett liv utanför?

- Jo, det är klart. Jag har fem barn, varav den äldsta är 30 år, och det är inte lätt att få tid att träffa dem så ofta som jag skulle vilja.

Men de måste vara stolta över dig?

- Ja, men det är svårt för dem. Jag har två olika roller. En när jag är deras pappa och en när jag står på scnenen. De har sett oss under konserterna några gånger, och då känner de inte igen mig. De brukar fråga varför jag aldrig dansar sådär hemma, och hur jag egentligen bär mig åt. Då svarar jag att jag är programmerad för en viss sak när jag går upp på scenen, och att det är det enda som gäller då.

Boney M verkar aldrig gå ur tiden. Vad är det som gör att ert koncept har hållit så bra?

- Texterna är enkla, och tillsammans med musiken skapar de någonting som är klatschigt, och lätt att komma ihåg.

På lördagskvällen var åhörarna som tokiga på Brända tomten. De hoppade och skrek. Hur kändes det att spela?

- Bra. Publiken var helt vild under konserten. Vilket tryck!

Varför tycker vi så mycket om er?

- Det ligger mycket nostalgi i det. Folk kommer ihåg första gången de hörde låtarna, så kan de associera till det som de var med om då.

Är det skillnad mellan att spela i stora och små städer?

- Ja, vi föredrar att spela i små städer. Som Ludvika. Jag kommer från en ö, och där är mentaliteten densamma som i en liten stad. Alla känner varandra, och tycker att det är roligt att gå ut tillsammans. I de större städerna är alla så stressade och upptagna med sig själva och sina egna liv. Det är inte alls likadant att spela där.

- I Ludvika går folk upp klockan sju på morgonen och arbetar hårt. I New York glider de mer omkring. Därför tror jag att de som kommer från ställen som Ludvika har ännu roligare när de går ut. Det fina arbetarklassmänniskor som bor här, och de tycker i regel om våra förestälningar.

Tack så mycket. För att ni tog er tid, och för er fantastiska show!

- Tack, och lycka till i livet.

Med de orden avslutade NLT sin intervju. Stjärnorna begav sig upp mot sina hotellrum för att vila, och vi åkte tillbaka till redaktionen.

STINA ANDERSSON

Mer läsning

Annons