Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Protesterna var förgäves

Annons

Under ett års tid uppvaktades kommunpolitikerna för att rivningen skulle ställas in. Beslut överklagades och 7 000 personer undertecknade ett upprop för att bevara huset.

Ett par demonstranter fanns på plats i badhuset måndagen den 11 mars 1974, när rivningen inleddes. De försvann hastigt därifrån när grävskopan knackade mot tegelväggen, rapporterade Falu Kuriren.

- Nu river ni fel hus, skrek en man som tyckte att rivningsfirman i stället skulle ta bort polishuset strax bredvid.

Det blev nybygget av länspolishuset som blev dödsstöten för badhuset från 1911. På 60-talet byggdes det stora polishus runt om i landet, det var i samband med att myndigheten övergick till att vara en statlig angelägenhet från att ha varit en kommunal.

1968 stod polishuset i Falun färdigt. Därmed var det i praktiken klart att badhuset måste bort. Enligt reglerna skulle det vara öppet framför polishusen i händelse av extrema situationer som upplopp och liknande.

1972 stod Lugnetbadet färdigt och i november det året var det slutbadat i det gamla badhuset. Det dröjde inte länge innan vandaler hade tagit sig in i byggnaden och slagit sönder inredningen.

På våren 1973 tog debatten om badhusets framtid fart. Konstnären och teckningsläraren Alf Wik samlade ihop folk till en aktionsgrupp för att rädda huset. Den tongivande FK-journalisten Alf Montan skrev artiklar som lyfte fram frågan. Helt plötsligt kom den folkliga ilskan över alla rivningar fram. Under en 15-årsperiod hade 200 hus rivits i Falun.

- Här går gränsen tyckte folk. Det var ett starkt symbolvärde, säger Örjan Hamrin vid Dalarnas museum.

Det blev en kamp mellan å ena sidan många Falubor med aktionsgruppen och Alf Wik i spetsen och å andra sidan den politiska ledningen.

Riksantikvarieämbetet fick ta ställning till ärendet. Myndigheten tyckte inte att det fanns ett särskilt skyddsbehov för badhuset i Falun - badhus i Vänersborg och Stockholm var vackrare och bättre bevarade, ansågs det.

Kommunalråden Bertil Helldin (c) och Gunnar Östling (s) hävdade att ³gatans parlament" inte skulle få sin vilja fram utan försvarade rivningsbeslutet som hade fattats i fullmäktige. Därmed var det dags för grävskoporna.

Den folkliga opinionen förlorade striden, men det politiska klimatet förändrades. Efter badhusbråket har det varit svårt för Falupolitikerna att köra över stora väljargrupper.

Nästa hus som var aktuellt för rivning var Hammars konditori. Den planen kunde aldrig genomföras.

KENNETH WESTERLUND

Mer läsning

Annons