Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Per vann kampen mot schizofrenin

Annons

- De senaste tio åren har jag bara blivit bättre och bättre. Jag har ett hållbart och bra liv. Kan ta till mig positiva saker, samtidigt som jag förstår att jag inte klarar av hur mycket som helst, säger Per.

Han jobbar sedan länge på länsstyrelsen i Falun och lägger också ner mycket tid på att berätta och föreläsa om schizofreni.

- Om jag är helt frisk eller bemästrar jag sjukdomen? Någonstans däremellan, säger Per.

Han beskriver sig själv som ung som en vanlig kille med vanliga intressen. Något som Per tycker är viktigt att framhålla. Det är nämligen en spridd missuppfattning att schizofrena skulle vara någon särskild typ av människor. Sanningen är att schizofreni är en sjukdom som drabbar "vanligt folk".

För Pers del började det när han var 16 år. En het sommar. Per hade fått jobb som trädgårdsdräng, svettades och rökte den ena cigaretten efter den andra.

En svår depression slog över i psykos. Per trodde att kriget kommit, att hela landet var hotat. Skrämmande verkligt för honom, men obegripligt för omgivningen.

- Det var en chock, jag var livrädd, säger han.

Per hamnade på sjukhus, i en främmande miljö bland främmande människor. Där började han bygga upp en fantasivärld, en värld dit han kunde dra sig undan från psykosen.

- Nu behövde jag inte vara så rädd för psykoser i fortsättningen. Jag hade makt över dem, jag hade min värld att ta till, säger Per.

Men fantasivärlden var inget mysigt och tryggt ställe.

- Nej, den var ju kopplad till psykoserna. Den var inte trevlig, snarare ett nödvärn.

Som i de flesta andra fall, var Per ung när sjukdomen slog till. Förödande för den som är mitt uppe i att utbilda sig, forma sitt liv och bli vuxen.

För Pers del fortsatte sjukhusvistelserna. Ungefär vart tredje år lades han in för sju-åtta månader. Ibland var det familjen, ibland läkare eller polisen som såg till att han fick vård.

Så här i efterhand kan Per se ett mönster:

- Jag kom ut från sjukhuset, blev bättre och fick fler och fler förtroenden. Ribban höjdes och då blev pressen för stor.

Per isolerade sig och flydde in i fantasivärlden igen. Han kunde tro att han var en stor vetenskapsman, översvämma lägenheten med vatten och slänga saker omkring sig. Han misstolkade vad folk sade och gjorde.

Kontakten med "riktiga" världen var svår, men livsnödvändig.

Mellan sjukhusvistelsen jobbade Per, bland annat som vaktmästare, och läste på högskola och universitet.

Först för elva år sedan fick han diagnosen schizofreni.

- Det var inte roligt att få den diagnosen. Samtidigt blev det lättare att söka vägar att bli friskare, när man visste vad de handlade om, säger han.

Fortfarande vet ingen exakt vad sjukdomen beror på. Men man är överens om att det handlar om kombination av arv och miljö. Sårbarheten och förutsättningar finns där och någon form av yttre påfrestning utlöser sjukdomen.

- Det kan vara allt möjligt jobbigt i livet, som de flesta klarar av utan problem, säger Per.

- Själv hade jag en väldigt jobbig barndom, fortsätter han, men vill inte utveckla det mer.

Det tog Per lång tid att förstå att sjukdomen inte hade något med honom som människa att göra, utan att det handlar om "kemiskt" fel. En naturens nyck som den drabbade inte har någon skuld till.

- I 20 år kämpade jag med att jag inte dög. Men med stöd och hjälp kunde jag till slut nå positiva tankar om mig själv, säger Per.

Mediciner, stödpersoner, psykoterapi och jobb är viktiga hållpunkter på hans väg bort från sjukdomen.

För Per är det en fråga om balans. Kan man på olika sätt skapa sig en trygghet i det riktiga livet, behöver man inte fly till fantasivärlden.

- På senare tid har jag fått sjukdomsinsikt. Jag känner och förstår själv att nu behöver jag hjälp.

Men det behövs många chanser, mycket stöd för att klara av att skapa sig en friskare verklighet. Och Per hör till dem som tycker att han fått god hjälp. Han nämner vårdpersonalen i Falun, sina föräldrar, länets intresseförening för schizofreni, IFS, och schizofreniförbundet, där han numera har förtroendeposter.

- Mina föräldrar är borta nu, men de hanterade min sjukdom mycket bra. De kanske inte förstod så mycket i början. Men de var oerhört snälla och de lärde sig under åren hur de skulle bete sig, säger Per.

Han konstaterar också att medicinerna blivit betydligt bättre under åren. Svåra biverkningar som rastlöshet, klåda och muntorrhet har minskat.

- Det är klart att det är bittert när man drabbas av en så här svår sjukdom. Man känner sig orättvist behandlad, kränkt, av någon slags högre makt. Men när jag fick fatt på livet försvann de känslorna, säger Per.

Föreläsningarna om schizofreni är en verksamhet som han bedriver i eget bolag och som också fört honom utomlands.

Och det är en stor uppgift att sprida information om sjukdomen. Schizofreniförbundet räknar man med att det just nu finns cirka 30 000-40 000 personer i Sverige som har schizofreni. Det är nästan lika många som har insulinbehandlad diabetes, och fler än dem som har MS.

INGER WALLIN

Mer läsning

Annons