Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pappa Ulf ilsknade till - skrev en bok

Annons

Upprinnelsen till "Jag är pappa till Anna" (Forum) är att Ulf, hans hustru Agneta och dottern Zaara fick se Zaaras lilla syster Anna födas med ryggmärksbråck.

Därmed hamnade familjen i en näst intill absurd karusell, kastades mellan hopp och förtvivlan och fick tillbringa en hel del tid med långa - ofta resultatlösa - verbala slagsmål med myndigheterna.

Ulf har själv arbetat inom vården och har de senaste tio åren på nära håll, på grund av Annas skada och långa sjukhusvistelser, fått bevittna hur det som en gång bedömdes som världens bästa sjukvård cyniskt monterats ned bit för bit med sjukvårdspersonal, patienter och anhöriga som den part som fått betala notan för en filosofi som prioriterat ekonomisk bärighet framför mänsklighet.

- Jag kände det som om jag var tvungen att använda det enda vapen jag förfogade över, språket.

- Jag skrev den här boken och hoppas nu att den kan vara till tröst för människor som hamnar i samma situation som vi, men som är mera försvarslösa, säger Ulf.

Det handlar om en självbiografisk berättelse med en hel del allmängiltiga debattinlägg om sjukvården i dagens Sverige.

- På något vis har det känts som en plikt, men en kär sådan, att skriva boken. Jag tror också att trovärdigheten i denna stundtals smått fantastiska berättelse vinner på att jag har redovisat händelseförloppet i dokumentär form.

- När jag frågade min gamle vän och arbetskamrat Tommy, som själv föddes med samma handikapp som Anna för mer än 50 år sen och som berättar rent otäcka detaljer om samhällets synsätt på handikapp vid den tiden, om jag fick nämna hans namn så gick han med på det. Främst för trovärdighetens skull.

Ulf och Agneta är mer eller mindre offentliga personer i Smedjebacken, Ulf som journalist och Agneta som lärarinna, och det menar Ulf har varit till nytta i kontakten med myndigheterna på orten.

- Det är en positiv bruksanda som betyder mycket. Vi försvinner inte in i anonymiteten. På byn vet man vilka vi är och har lättare att ta till sig vilken situation vi lever i. Det gör att vi aldrig möts av likgiltighet när vi presenterar våra problem, säger Ulf.

I det avseendet är Lundéns en privilegierad familj.

Under de tolv år som förflutit har Agneta och Ulf mött många människor med samma levnadsförhållanden, människor som inte kunnat prata för sig utan haft det utomordentligt svårt.

Ulf klagar inte över sin, och familjens situation. Han har fortfarande förmågan att ta fram ett gott skratt.

- En situation som den vi upplever har både ljusa och mörka sidor. Visst har det varit mycket gråt under resans gång men vi har också mognat snabbare som människor, lärt oss prioritera i tillvaron, lärt oss att det inte är självklart att allt går på räls i tillvaron och i slutändan måste man nog ändå se just detta som positivt, säger han.

Det som han uppfattade som näst intill livsnödvändigt för inte alltför många år sen har numera halkat längre ner på prioriteringslistan.

Den ständiga kampen för familjen och Anna kommer numera högst på listan, det tvekar han inte en sekund att erkänna.

Vi som hade förmånen att arbeta med journalisten Ulf Lundén vid tidpunkten strax före Annas födsel hade inga svårigheter att hitta en ung, "arg" skrivare som verkligen brann för sitt journalistiska arbete.

Vid den tiden tillhörde han den kategori journalister som vi lätt grånade kolleger med lätt ironi betraktade som "världsförbättrare".

I dag är läget ett annat.

Han har fortfarande skärpan kvar, liksom sin ilska över varje form av översitteri, men livet innanför väggarna på Länsmangatan har större värde än ett aldrig så påtagligt scoop, det framgår tydligt i hans sätt att vara.

- Det har varit tufft för oss alla under de här åren men genom att skriva ned erfarenheterna och visa exempel som en existerande familj upplevt har jag kunnat skriva av mig en del av sorgen och ilskan, gett en smula framtidstro och tröst till människor i samma situation och dessutom förhoppningsvis satt en smula mera fart på debatten om den skandalösa sjukvård vi i dag kan erbjuda våra medmänniskor, säger Ulf som är ytterst angelägen att framhålla den svåra situation som sjukvårdens folk på alla nivåer har i dag.

I boken berättar han, exempelvis, om sköterskan som efter en ledig dag, kommer tillbaka till avdelningen med en bukett tussilago som hon ger den sängbundna lilla Anna med orden:

- Dom har jag plockat till dig eftersom du inte får vara ute nu när vårsolen värmer så skönt...

Ulf invänder inte mot min tolkning av händelsen; personalen sätt att be om förlåtelse för att man är så pressad att man inte har tid att vara både personal och medmänniska.

Ulf Lundén har alltid varit en man vars håg stått till författandet. Hans medarbetare under åren på Ludvika lasarett kan vittna om hans vision: Den STORA romanen.

När han nu släpper ifrån sig sitt förstlingsverk under eget namn, och man slår igen den efter läsningen, så undrar man om han inte redan nu har skrivit den STORA boken.

Med all respekt för hans hantering av ord så undrar man hur den ska se ut, den bok av Ulf Lundén som överträffar "Jag är pappa till Anna".

Han har lyckats berätta sin - och familjens - historia utan att bli varken gnällspik eller tyck-synd-om-mig-skrivare.

Han var rädd att framstå som något av bådadera. Det behöver han inte vara.

Dessutom kan han belåtet konstatera att Anna, den charmiga före detta trumpetaren, tycker att pappa Ulf skrivit en bra bok.

Fast husets nya centralgestalt, valpen Cornelis av svåruttalad sort, är förstås ännu bättre...

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons