Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Panterombudsmannen: Hur blir man vän med Dalarna?

Annons

Man blir objekt och man blir undersåte! Det är en felaktig syn på människan.

Det är herr A som ryter i telefonen. Hans budskap och hans åsikter ska här föras vidare. Visst handlar det om sjukvården och om den som är sjuk.

Herr A är irriterad över de kallelser han får , och han är irriterad över de "straff-förelägganden" sjukvården hotar med. Detta med kallelser kan jag skriva under på själv, herr A förekommer mig dock.

Här talas om kallelser. Ett kommenderande ord.

På herr A kallar bara polis, domstol och värnplikt (om han vore litet yngre). Räcker det inte från sjukvårdens sida att meddela en tid eller erbjuda en tid? Ibland kan dessa kallelser komma med kort varsel - den som ofta är ute och reser kan missa någon kallelse. Och då hotas med någon form av böter, om vederbörande inte kommer och inte hört av sig.

- Ska jag inte prioritera hälsan före annat? Ibland kan det vara så att annat har högre prioriteringsvärde.

- Vart ska jag i så fall skicka min moträkning, när de inte tar emot, när jag vill komma.

Herr A lägger ut texten vidare och det är nu han kommer med en specifikation: Ensidiga förelägganden gör mig till undersåte och till objekt. Det är i själva verket en myndighetsutövning.

Han fortsätter: Den största resursen i ett helhetsperspektiv är människan själv.

Herr A har ett helt år jagat tid för en speciell undersökning som, enligt expertisen, ska göras.

Han efterlyser någon som skulle kunna ta ett övergripande beslut och ta ansvar för att undersökningen blir gjord. Summan av ett telefonsamtal med knorr: Sjukvården har ibland fel syn på människan. Vad säger skatteutkrävarna om det?

Det handlar om politikerna förstås. Fast de reagerar kanske som en anställd i vården sa till den som klagade och som ansåg att politikerna skulle underrättas: Det har du ingenting för.

Likväl bör politikerna underrättas. I detta sammanhang må man knäppa sina händer och tacka för yttrandefrihet och åsiktsfrihet.

Det kom ett brev: Är vi i Dalarna sämre än andra på att acceptera främlingar?

Nej, jag menar inte folk från främmande land utan utombys, sådana som varit borta några år och kommit hem igen.

Detta fanns att läsa i e-posten: "Ett brev som inte handlar om pensionärer, vården och sjukvårdsköer. I stället om unga pensionärer som vill vara aktiva ytterligare ett antal år. Eller så länge kroppen medger det. Det är inte lätt om man är ny på orten.

Givetvis är man välkommen in i föreningslivet, men tyvärr finns det medlemmar som tittar på nykomlingarna med kritiska ögon. Och några uppdrag som nykomlingen kanske har kompetens för vill man inte ge, man litar mer på den man känner.

Befinner man sig i yrkeslivet, så finns ju arbetskamrater. Är man ensam är det svårare att komma in i staden/bygden. Har även hört andra säga att Dalarna inte är speciellt juste när det gäller främlingar. Fel eller?"

Ja, just det: Är, påståendet rätt eller fel?

INGRID THOR

Mer läsning

Annons