Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Panterombudsmannen: Alltid på en torsdag

Annons

I måndags inföll den riktiga midsommaraftonen, den dag som vi av hävd firat midsommar (liten datumkorrigering mot julafton och sex månader). Allt enligt naturens ordning om den längsta dagen och den kortaste natten.

Förr kunde midsommar infalla på vilken veckodag som helst. Sedan 1953 har vi haft en annan ordning.

Riksdagen har så beslutat. Skälen sades i alla fall då vara nationalekonomiska. Nu firar vi helgen närmast

efter sommarsolståndet.

Sägnen säger att man på midsommarnatten ska plocka sju sorters blommor (somliga säger nio), lägga dem under huvudkudden och drömma om den tillkommande. Ni som fortfarande tycker om den romantiken, skulle givetvis ha gått ut i måndags, för då var alltså den urgamla midsommarafton.

Vad bryr sig naturens mystiska naturkrafter om förnumstiga riksdagsbeslut.

Tillbaka i tiden, till l953, då vi firade sommarsolståndet på riksdagsvis för första gången.

I Tibble by i Leksand ordnade riksspelmannen Knis Karl Aronsson fest på gammaldags vis på den riktiga dagen. Vi var några stycken som upplevde den där speciella ljuvligheten. Först var det majstångsresning på bytorget, sedan blev det dans på berget. I mellantiden dundrade åskan och regnskurar ruckade litet på tidsschemat.

Efter ett tag avlöstes gammeldansen av modernare toner. Då kom spelmännen gångandes och musicerandes ner till kaffekalaset i Knis Karls trädgård, och hängde sedan sina fioler i äppelträden som Israels barn sina harpor i pilträden i den babyloniska fångenskapen. Vilken härlig syn.

Klockan tolv om natten knackade Kalle i fiolen. Spelmännen skulle som vanligt på midsommarnatten hylla midsommarvakas skapare. Hugo Alfvén. Vi tågade i väg en liten grupp i daggvått gräs.

Solen visste inte om den skulle upp eller ned i Siljan - detta var före den tid, då vi genom märkliga påfund ruckar på klockan och får en konstgjord midnatt. Kalle gav direktiv - först ett par låtar. Sedan kommer doktor Alfvén ut. Trodde han. Där stod vi i den ljusblå natten. Medan blommande kaprifol nästan sövde med väldoft.

Spelmännen bjöd på skänklåtar och polskor i dur och moll. Uppe på Tibbleberget hade saxofonerna tagit över, och kom med en och annan bräkande ton över sommarens äng. Vilken kontrast, vilken rivande kontrast till spelmännens urgamla låtar.

Inte kom högst densamme ut efter bara två låtar.

Han hade tydligen somnat. Långt om länge går Knis Kalle fram till den spröjsade rutan och pickar litet försiktigt med stråken. Jag kan än se Kalles runda hatt bakifrån. Då rör det sig bakom rutan, en tändsticka flammar till och ger pipan eld. Elden ger skugga, stor och grotesk. Så kommer han ut.

Tackar, någonting om att det är klent i förrådet , men det ska bli bättre nästa år - handlar förstås om starka drycker, som var ransonerade på den tiden. Också han hörde saxofonerna uppe på berget och säger att härnäst ska han skriva en symfoni till Tibble. Det blev aldrig av. Fast - den hade nog blivit spännande.

Glad midsommar.

PS. I Tibble firar man numera midsommar dagen före riksdagskvällen. Alltså: Alltid på en torsdag.

INGRID THOR

Mer läsning

Annons