Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Palmeintervju

Annons

Resan gick från Falun till Smedjebacken den där gången i november 1981 - så länge sedan... Vid ratten satt Röde Börje ( som runt ett år senare var försvarsminister). Ende passagerare utom jag själv var Olof Palme. Övrigt som följde med var en röd ros (gåva i Falun) och en bandspelare.

Olof Palme som politiker och person kommer alltid att fascinera, dels för sina insatser, dels, kanske än mera, för den polisiära ofullkomligheten. Taffleri kort sagt.

Inspelningsbandet från den gången, då jag frågade Palme om han inte var rädd för att bli skjuten, finns kvar och återger följande dialog:

- Så du är fredsduva också, säger dom.

- Ja, duva och duva, men jag tycker att arbetet för fred är viktigt.

- Har du kvar det där FN-uppdraget i Mellanöstern?

- Ja.

- Hur ofta gör du någonting där?

- Jag har kontakt nästan varje dag på något sätt. Jag ringde hem på förmiddagen och då hade de ringt från FN i går kväll.

- Du är inte rädd för att åka dit (Iran) heller?

- Nej.

- Rädd för din kropp så att säga.

- Det har jag ärvt från min mor, att jag sällan är fysiskt rädd.

- Är det inte lätt att tänka att de skall knäppa dej som de knäpper alla andra?

- Ja, men det är inte mycket att göra åt.

Den där intervjun hadesom tänkt utgångspunkt: Det är ett år till valet, hur skall du hade egentligen Olof Palme...

Han var på ett överdådigt humör, före detta statsministern och blivande - fast det visste vi inte då.

- Vem är du egentligen?

- Jo, svarar herr Olof. Jag är en medelålders politiker som stått vid frontlinjen i trettio år. Det hade jag för övrigt inte tänkt mej.

Den enda "lyx" han kostar på sig är en och annan tennismatch "när som inte lägger möten på mina tennistider".

Det vore mycket att berätta om denna härliga bilfärd.

För dagen får det bara bli litet kuriosa.

Som statsminister fick han 10.000 brev per månad. Breven kom från gummor och gubbar i stugorna och bekymren var vardagsnära.

En äldre gentleman hade blivit nekad ett bostadslån och var småilsk via postverket. Herr Palme fattade pennan och skrev till länsbostadsnämnden och undrade hur ärendet låg till.

Man ser i andanom om hur herrar byråkrater drar i slipsknutarna för att få luft. Statsministern skriver. De löser ärendet så, att ett lån på 20.000 beviljas, samtidigt sombrevet betraktas som ett överklagande.

Så går det till i de fina salongerna,

Han som fick lånet blev förstås glad, han skrev och tackade herrP, och la till längst ner med rödpenna: "Är det nån annan djävla social förmån jag inte fått men borde haft, så skicka den".

En kuriosa-snutt till:

Han harspelat piano en gång i tiden, eller i varje fall tagit pianolektioner.

- Povel (Ramel) och jag har haft samma pianolärarinna, vi hade lektionerna efter varandra, hade kommit lika långt och hade alltså samma läxor. Fast Povel kom längre än jag!

Vem kom längst av de två?

Här skulle kunna berättas mer om en rolig intervju, om när Palme invigde Falu nyaFolkets hus och Stadsteater och om när han gästade Dalarnas jubilerande journalistförening.

Den roligheten är värd sin egen minnenas text. Den gången valsade han ordentligt. På riktigt.

INGRID THOR

Mer läsning

Annons